Den jag tror jag är
lever i den värld jag tror är.

Världen byggs upp
av pelarantaganden.

Månen målar mörkret
för oss att se.
Ett annat ljus än dagens tavla.

Världen är trädet av
ollon och löv,
stam och gren,
rot och krona;

Samma spjut innan
tiden fängslar formen i
avståndets avgrund.

Regnet i molnet är
skuggan i solen,
vågornas girigt
böljande brand.

Ett skimmer i sanden,
där berget är stenen
målad med pensel
av tidlös hand.

Blixtens glas speglar
högt och lågt,
fast och vagt.

Samma ande andas
genom våra lungor,
strömmen stångar
röd ridå,
teaterspelet i skallen.
Vallen som Ingen når.

Bortom gapet ruvas
urnästet.
Vi alla flyger när våra
fjädrar får Gudsvind.

Ägget kläcks kacklandes
om urtjurens vallhorn,
ljudstrålen som flyter
in i ljuspelaren,
fri från antaganden
och avgrunden.

Hörs gör inget utom
tystnadens stilla trumma,
kallar själ till stämma.

Mulna molnet förenar
regnets droppe med
Faderns svall,
ett kall som kårar ryggmärg
på stela karlar,
men smörjer späka armar,
ben i bön om inget annat
än Högsta viljans infall.

En återförening av
Droppe och Hav,
Bild och Avbild,
Ollon och Ask,
Fader och Son,
Moder och Man,
Ulven och Guden,
Allfader och Garm.

Striden som sveper i cykler,
men svävar stilla
under tidens matta,
vilar på Guds eviga tempelgolv.

Veten I än, eller vad?
Aumän.