Mitt på bildäck tronar Knut med sin rullstol och tar emot mig med samma förhoppningsfulla blick som alla dagar. Hans intorkade ansikte har för länge sedan gjort det omöjligt för någon att avgöra, hur gammal han är. Ibland vet inte dagern, om han faktiskt tillhör de levande eller han blivit ett med hösten. Livets vinter har farit över honom och vindarna rist hans hud till härdning, som då han tar färg av mörkrets inre exstaser och oftast slås till form av välvilliga, uppflammande billyktor, som slår honom till kontur för natten.
– Harru nåt, frågar han kortfattat och jag famlar i fickan efter någon sedel. Han lyser upp, skakar sedan bistert på huvudet åt en grupp tjejer, som idkar gatlopp mitt bland knotande resanden med panikångesten pärlande över deras ansikten.

– Man ska ha lugn och ro, när man ska ta nåt sånt, sa han på sitt diftongrika språk, som är nästan obegripligt för någon, som aldrig haft vägarna förbi hans hörna. Visserligen har jag aldrig använt narkotika men visste att han talade sanning. Jag nickade stumt, medan Knut utan att genera sig för någon låter sina flytande behov ta genvägen ner i närmaste rännsten.

Hans påfordrande rapande och hissande påkallar i nästa minut min uppmärksamhet, då en grupp välklädda affärsmän passerar förbi bort mot bilparkeringen på andra sidan gatan.

- Nej förlåt, jag glömde, vem du var, transkriberar jag om hans svada, som är minst lika uttrycksfull som den svenska jag inhämtade i skolan, medan Knut gick i livets.

Nej till ficktjuv passar jag inte men självklart har jag blick för sådant, då en av männen råkar bli hindrad av ett par stycken med Knut likasinnade, som lagt sig till rofylld vila mitt på en parkeringsficka, där väggarna trycker ihop passagen till ett smalt prång; men hade jag varit erfaren, hade det varit en smal sak att distrahera en av männen tillräckligt länge för att lägga mig till med hans feta plånbok, som oftast befinner sig i övre rockfickan. Knut med kallbrand i båda benen håller liksom inte i konkurrensen, men brukar tacksamt kompenseras av yrkesmän och kvinnor för sin vaksamhet.

Jag inser, att bildverkan håller på att gå ur historien och någon ny riktning vill inte min litteräre rådgivare ge mig utan låtsas som om han inte vill uppfatta mig. Förutbestämt håller en sluss av bilarnas pumpande rytm att förändra mitt vaneseende och jag behöver bara vänta in den. Jag går tillbaka i minnespromoveringen och färdas obetingat genom tid och rum, samtidigt som vi bibehåller distansen. Några vänner kan vi aldrig bli, knappt bekanta. I nästa minut förtingligas han inför min blick. Kanske är det en förbättring, att han då återkommer som skugga i halvprofil och blir ett med betongen, då han sakta men säkert förfrämligas inför mina ögon. Jag börjar resocialiseras och rusar upp till den nivå, där känslan av främlingskap gör, att varje gång jag möter hans bröder, måste jag bestämma min roll; antingen omsocialiseras med dem eller låta mina fördomar råda. Och i det senare fallet övergår min tidigare roll av närhet till ett likgiltigt betraktande…