Det äter sig in. Alltid rakt in. 

så är väl månne det förlorade och 

det sanna. Läser dikten om det vita 

stenhuset men vill inte ens vaska fram 

det sköra. Vårat hus har ingen plats 

men det doftar lakan. Det skiter väl 

månne ni i och jag inser att det är så

men att pennan i min hand i djupaste 

bemärkelse är ditt köns dofter längst 

in i hjärnans veckade materia. 

visst hade hon skrivit om lyckan den 

sköra den med dofternas mjukhet 

om hopp som välte från en stol och 

hur hon med all kraft velat lyfta den 

från golvet 

men se ni det blir inget liv just inget 

riktigt kring det rödaste av hus bland 

barndomsvikars bryggor 

en svala kanske även till en örn 

i pausen när hon tillät sig att vila 

förklarade hon att hon sökte upp honom, 

inte för att ändra på en bokstav, inte en 

enda, utan för att få uppleva honom en 

gång åter i sitt liv och få tillfälle att säga 

honom att även han är och förblir det 

starkaste.