Jag blir äldre och långsammare för varje år.
Jag är glad över det samtidigt som jag sörjer.
Kan jag göra en sak långsammare så gör jag det.
Det håller mig kvar i ungdomen.
Tvärtom vad många tror.
Jag har arbetat i över 40 år som psykolog.
Jag har trivts och glatts åt framgångarna
men samtidigt understundom avskytt det faktum
att jag ägnat så mycket tid
åt andras lidande.
Jag hoppas framtiden ska bli sådan
att psykologyrket kan få gå i graven
men jag är pessimist därvidlag.
Psykologens uppgift är inte att vägleda och råda
utan att låta människan upptäcka sig själv.
Men i o m den aggressiva behaviorismen
kom yrket att förvandlas från själslig nyfikenhet
till en kontrollhungrande pedagogik
som inte har med psykologi att göra öht.
Det långsamma i själens upptäcktsresande
förvandlades som allting annat till tidtagning.
Och det gillar människorna.
Människor tror vi har blivit klokare
men det har jag inte sett några tecken på.
Tvärtom så är samhället mer och mer en bild
av hur Chaplin presenterar det i Moderna Tider.
Själslöst, snabbare, sjukare.
Jag kan ibland komma på mig själv
med att tycka om mina medmänniskor
när jag får möta dem en i taget.
Tagna som flock som strävar efter överlevnad
ger mig huvudvärk, magsmärta och dödslängtan.
Immunitet mot corona är nog fint om man säger
men immunitet mot sig själva och manligt våld
gör mig spyfärdig...precis på samma sätt
som Greta Thunberg har sagt om de vuxna:
ni borde panikera, skämmas och hålla käften.
Nu är det sagt att "relationsvåld"
ska jämföras med sprängningarna.
Jag tror inte mina ögon.
Ska vuxna karlar som mördat och skändat i miljontals år
plötsligt ställas vid skampålen och ges ansvar för sina dåd ?
Det är de vackra drömmarna och fantasierna
som är min bästa livs-och sömnmedicin.
Livet tycks vara för de bekymmerslösa.
Det är inte mitt gebiet. Jag orkar inte flabben.
Vart jag går, går jag mot döden. Långsamt.
Och psykologi är läran om kärleken.