Vårt folk lever i ett avlångt land.
Ett land med berg, skog och sjö.
Ett land med slätter och kuster.
Ett folk som glömt sina fäders slit,
förväntar sig fylld ovalkig hand.

De har vänt naturen ryggen och
lättjan står på farstutröskeln.
De faller ut
och torpet står tomt
och hjärtat kokar.

I pannan puttrar vemodigt
sorgen, med rädslan, med ilskan.
Skulden i hjärtat dammas av och
sopas under grannens matta.

Kebnekaise sänks och högmodet firas.
Sumpmarken fylls och friska
vindar säljs till högsta bud.
Hjärtats skal dränks i myrmarken.

De lever ett liv
utan livslust,
utan ren luft.
De piper med
tjära i lungan,
kära i tungan
talar de i knutar.

Samerna ser på med borttappade själar
som flyter bland molnens hjord
medan lassot missar.
Renar råmar efter jordens sköte.

Svenskarna drömmer.
De sover ståendes i sillkonserver.
Foten står på skakig mark.

Tekniken vrider tanken bort från trasigt inre.
Det spricker, det rinner.
Stugor och torp ilar efter vinden
att andas in livet igen.

Dörrar tätas, fönster tonas,
inget kommer ut och in.
Skorsten röker liken,
fyller rummets hörn.

En röksignal är en
hjärndöd mobilsignal.
Fåglar flyr men folk flockas.

Den döda mannen suktar
djupt efter fäders fotspår.
Jagar med ytlig andning
efter inre anden,
medan tummar drar
till nästa bild.

De vaskar efter inre väsen,
ber efter mer guld.
Letar i fel hörn,
ristar fel runor.
Förbannar de nornor som
vävt deras väg.

Bara deras målning väger världen.
Bara deras ord slingrar rakt fram.

Ulven ylar i bröstet,
Korpen kväder falskt.
Björnen ber om ett öra som
vågar höra tassen på dörren,
det inre torpet knackas,
kvävas efter luft.

Människan andas bara i egen kropp,
blind inför livets knopp som blommar
längst den rätta vägen utan månskenets scenljus.
Solen är dess näring,
inte mobilsken.

Det är en blomstrig stig genom skuggan.
Men idag är en blomma ovärdig doft,
om den inte följer egots spasmer.

Ett land med likes har förtrollat
mannens sinne,
kvinnans minne.

Det krävs en kil djupt ner i bergshettan
för himlen att speglas i ångans ångest
som lägger ett istäcke över ån,
bergets ådra genom Sverige.
Vi ligger frysta i tiden,
medan värmen vurmar om cykelns språng.

Torpet är murket, förfallet.
Det träter inom oss efter en utsträckt hand.

De dämpar viskandet
med tummen upp,
med munnen ner,
gömmer sig bakom skärmen.

Förstår inte vem de är
eller vad som händer.

Men de hör
ilandet, borrandet, skrikandet,
ekot av murket träd,
vinden som viskar,
bergen som ber,
sjöar som sjuder,
skogar som ser.

Det yttre havets haveri,
en malström som
väcker tvillingen i bröstet,
eldtornadons inre harmoni.
En sprakande gnista som
smälter askan till guld.

Han trär på hörlurar
för att lura örat,
en falsk tystnad medan allt spricker,
rinner och brinner i bakgrunden.
I förgrunden vill folk ha mer.

En frusen tid tinar till slut.

Vem vill veta vad som låg bortglömt i vår tids själ?
Vem vill se solen i sin lyster,
tomheten i sina ögon,
helheten från bergets topp?

Bara han som möter mannen som
ser vart vägen leder vågar
fråga efter hjärtats väg.
Stigen som stegrar
den du tror du är till
den du vet du alltid varit.

Innan bergets blick.
Innan fädernas första fotspår.
Innan havets horn.
Innan gränsen drogs
för nordens män.
Innan skogsgamlingarna
stod som stympade stubbar.
Innan första andetaget.
Innan du skildes från mig
var vi alla samma.

En urkälla till alltets torpbrunn,
själens eviga bonad.
En enad folksjäl
i ett avlångt land.