Vinden knastrar i kvällskvistarna,
löven seglar fritt i trädfamnarna.

Vinden smeker varje ek, likt aldrig förr.
Träden brister ut i lågmäld särlasång.
Melodin som spelats så många gånger förr,
men som om den ändå aldrig spelats.
Med samma inlevelse fyller sången verkligheten.
En duett med dagen i kvällningens blomster.

Gran sjunger med tall,
tall med asp,
asp med björk.

Alla viskar i varandras öron, men inget sägs.
Viskandet vaggar till sömns och
väcker duetten med natten
tills solen återvänder i
sin marsch och vänder,
i arla aria,
sång till sång och
natt till dag.