jag är lat
så slapp
så omotiverad
ett mirakel
att jag
lyckas prestera
så stressad
”du borde
börja planera”
ingenting
gör att jag
kan fokusera

det gör ont när jag vaknar
och tänker på tider jag saknar
då jag hade all tid till att vara
och ingen ångest att befara
ingen ledighet behövde förklaras
inget tålamod med mig själv behövde försvaras

skuldkänslor ersätter alla orsaker
till varför ambitiösa jag inte tar tag i saker
medan jag dämpar min inre kritik
hörs samma tankar i din komik
jag berättade att dina ord kan såra
men ”sådana skämt får man bara tåla”

vet du att jag påminner mig själv konstant
om hur allt jag hatar bara är sant
och lägger grunden för vad som är relevant
och gör min dröm till ointressant
förlåt, men jag har ingen tolerans
för denna obalans
när jag vill ge mig liv till dans
och kriga för acceptans

hjärnan rinner över vid den minsta press
för det är en lång process
att lära sig leva med stress
att inte se det som en omänsklig finess

jag vill prioritera hur jag mår
och låta tiden läka alla sår
vill lära mig hantera vad jag känner
och denna trötthet som ständigt bränner
jag vill umgås med mina vänner
men det är något jag knappt erkänner
när du alltid påstår att jag är lat
för jag är så less på detta tjat

måste mina tårar bevisa
att jag bara kräver rättvisa
kräver det lugn som jag förlorar
jag vet att jag ofta förstorar
problem när jag inte finner vägen ut
men om jag för en minut
fick andas ut
får utmattningen kanske ett slut
och jag kan tänka som förut

jag är inte lat
inte slapp
bara omotiverad
egentligen
orkar jag
inte prestera
det enda
jag gör
är att planera
men inget
gör att jag
kan fokusera