Tanken vaknar, ställer sig upp, skakar av sig dåsigheten, växer, sväller ut och tar plats.
Alla andra tankar flyr, gömmer sig, håller sig undan. Tanken tar över, tvingar sig på, skrämmer mig.
Får mig att må dåligt, får det att skava i själ och hjärta, får mig att misstro. Självkänslan trängs ut och ersätts med självförakt, rädsla och ensamhet.
Jag står i stormens öga, Tanken virvlar, slår med sitt svärd, sargar och söndrar. Jag hukar mig, rädd, liten och förtvivlad.
Då viskar någon i mitt öra, jag tror det är förnuftet, ”Tanken kan inte döda dig, Tanken kan inte skada dig, Tanken är bara en tanke som alla andra tankar. Ge den inte mer uppmärksamhet än den förtjänar, låt det inte styra dig, ta över dig, förleda dig”.
Jag lyssnar på förnuftet, tvingar fram de andra tankarna ur sina gömmor, de hjälper mig att avväpna Tanken, hjälper mig att se klart, hjälper mig att förstå, hjälper mig att leda Tanken ut ur mitt medvetande, ut ur hjärnans vindlande vrår, hjälper mig att sätta på ett rörelselarm så att jag i tid kan höra och därmed vara mer beredd nästa gång Tanken besöker mig.
När rörelselarmet ljuder ska jag hälsa Tanken välkommen. Bjuda på kaffe och tala om att Tanken är helt fel ute och att Tanken inte behöver bemöda sig med fler besök.