Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vargfödelse

En dag i tidernas gryning sattes en pojke ut i novemberkylan i storskogen med bara en vargfäll över sig.
Några föräldrar kände han inte till; men bevakare hade han många.
En av dem stod skelettprydd och förrättade sin egen dödsmässa till månen.
Pojken blev till just då midvinternatten höll omgivningen i ett järngrepp. Därefter uppstod en genomträngande tystnad medan den fortsatta historien fick tid att växa till sig i sin ensamhet. Men slutligen trädde en berättare fram.
För att kunna berätta om barnet tvingades han att befinna sig i en ständig puls av fullkomlig tomhet på ömse sidor om det smala synfältet, där allt hände.
Men historien var van vid att utveckla sig i tomheten trots att inte någon av de förut nämnda kunde för tillfället medverka.
Det kunde bara betyda en sak.
Man hade redan kommit till det stadium då den skelettprydde hade fört sitt barn till ett altare där man kunde ge honom en ny hamn.
Tydligen hade också någon mäktigare gestaltare fört den vargunge som ursprungligen skapades vid hans förra dop och låtit denne gudom under tiden alstra denna nya gestalt, vars spegelbild till förväxling liknade en människas.
Gestaltaren som tog på sig detta uppdrag fick också bli regissör eftersom han fått ett sådant förhållande till sina figurer att de helt litade på honom.
Efter en tid då ingenting tycktes hända förväntade sig han att historien skulle skifta gestalt. Och därmed befann han sig i en sådan fas att om verkligheten ville att han skulle sluta gestalta så hade han ingenting emot det,
Men världen var då sannerligen inte van vid att en dödsmässa skulle sluta på det sättet.
Omgivningen gjorde våldsamt motstånd till dess att Ödet begärt att gestaltningen skulle fullföljas.
Då ger den skelettprydde vargbarnet ett spjut samtidigt som han berättar på deras språk vad som skall ske. Barnet skall sticka sin skapare vartefter det efteråt suger i sig den andres livsvätskor, till dess att den andres kropp löses upp som i ett intet. Barnet är således avsett att bli ett rovdjur och det ska det bli.
Genom en halvöppen dörr flyter i samma ögonblick en kall rök så tät att man formligen kan ta på den
Det lilla ansiktet skiftar ständigt i den svallande rymden och blir slutligen en del av ljuset, medan man hör på avstånd en gudom sjunga en trollsång med en tonhöjd långt utanför mänsklig förmåga.
Man vill att historien skulle få stanna kvar hos en. Problemet var bara att det mesta av upplevelsen bara rusade förbi allas ögon och försvann som ett rykande moln i atmosfären.




Prosa (Fabel/Saga) av L B Andersson VIP
Läst 18 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-04-22 14:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

L B Andersson VIP