Så är kvällen kommen och du långt borta men nära

nära som skogens andedräkt om morgnarna

nära som en viskning i mitt öra

och som en hand där jag önskar den

och du är där, som en skugga när solen går ner

och som ett blekt ljus från månen

som en doft och som en röst

som en kropp och som en själ

och jag undrar om du ännu lever ditt namn

och ännu äter din frukost vid det stora furubordet

och ännu klär dig i ockrans färger

för att du älskar jorden

och fast jag inte vet och aldrig får veta

undrar jag vad du drömmer om

den natten när åskan går och dörren slår upp

ut mot stormen och mörkret

och om du då klär dig, eller vandrar ut naken,

om du söker upp blixten som slog i skogen

och om du som jag såg för nu länge sedan

finner det brinnande trädet och kanske mig

som en skugga, som du,

som en kropp och en själ, som du,

som en man i en natt i ditt inre land

när längtan är ett ord och en enda beröring

när regnet bara öser ner

och åskan överröstar alla samtal

och den enda räddningen finns i en öppen famn

i en hand som söker en hand

och jag undrar, fast jag aldrig får veta,

om drömmar kan söka varandra

som människor, som vänner och älskande,

som bäckar möter bäckar och förvandlas till ett enda flöde

och jag vet att det var länge sedan nu

och att jag inte ens vet om du är där

och är din rökelse och dina änglar

som då en gång

men i drömmarna vandrar jag vidare

och ser ett moln växa i fjärran medan solen dalar

och snart följer natten

och stormen, och det brinnande trädets eld