Vi tar mark i en annan del av Georgia

dit turister sällan går

det står ingenting om oss när vi googlar

så världen vet inte

countrymusiken når hela vägen från bussens front

musikerns gitarr frotterar våra trumhinnor vakna

och även om vi inte tidigare förstått att musiken är vår

så tycks hans solosång övertyga

i en annan tid, ett enda dygn tillbaka,

var den här resan ännu bara tecken i ett brev mellan människor

ansiktena hade ännu inte urskiljts, än mindre mötts

men här sjunger sångerna ett sällsamt vibrato i vinden

tornadon lyser med sin frånvaro

världen är på väg att vakna

även om vår tidszon är en annan

flygplatsens punkter tillkännager vår ankomst 

likt lysdioder på ett kretskort

händerna kupas om motivet

som för att göra det mer synligt

stadens ögon blinkar som epileptiska lysrör

våra händer sträcker sig fram

för att skörda stjärnstoff ur stadens kalufs

och varje gång inser vi

att stjärnor inte kan beröras

som om Heisenberg hela tiden retsamt flyttat dem

en liten bit längre bort än dit våra fingrar kan nå

som när stjärnor ibland tycks falla

när vi betraktar dem?

landskapet ler i mjugg

och behåller sitt svar en stund till

som om Georgias stjärnor vore precis som andra

asterisker mot blåtonad bakgrund

myggsnappare, brokiga kardinaler

jag hör hur ni väcker stjärnor längs er väg

som om himlen tog lyra

fångade er andedräkt i ett enda slag

och omvandlade allt

till ljus

© Birgitta Wäppling, 29 januari 2017

Läs och samma stjärnor blinkar nästgårds - Prosapoesi av © Birgitta Wäppling (poeter.se)