Jag försöker och försöker.
Komma runt.
Komma runt det faktum att min dotter tog sitt liv.
Komma runt att du planerar för en framtid vi inte har.
Komma runt att jag snart inte klarar mig själv hemma.
Komma runt att jag måste leva i en kropp som inte  längre lever.

Jag ser ett oförstående i folks ögon, får höra att jag är vacker och ser en del personers skadeglädje glittra "ha, där fick du, som hade allt!".
Man väntar sig ödmjukhet som jag aldrig haft,
en vänlighet jag aldrig besuttit
och ingen vill se att jag blir inte en annan bara för att kroppen förfaller.

Livet handlar bara om att ta sig igenom och kommer man inte igenom får man gå runt,
tänker jag ironiskt och vet att jag snart inte kan gå.