Att Dylan fyller 80 är skrämmande;
tusan hakar, både han och jag är främmande
i en värld som stävar på och bort,
ur en livstid som känns ganska kort

Jag ser det när jag visiterar mig i tonåren,
öppnar dagböcker för första gången denna våren;
stiger fram inför mig som jag var när jag satt och skrev,
1964 som en läroverkselev; 2021 som nån jag sedan blev

Jag finns i ett rakt uppstigande led
från nån som jag egentligen bär med,
som stiger upp ur varje sida som jag skrev,
ur en värld som nya världen sedan rev

Är tonåringen här för ett farväl?
Står vi vid vårt slutliga vägskäl?
Jag kan inte hjälpa honom men han hjälper mig
att förvånas över livet som ändå blev okej

Nu fyller Dylan 80 den tjugofjärde maj
Kommer från LA snart ett goodbye?
Om jag då lever blir ju världen ren sci-fi;
spännande, men inget att befinna sig uti