Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Vill tänka att det är möjligt

1

Jag ville tänka
att jag, den dag
när livet än en gång
tar mig åt sidan
och viskar i förtroende
att det finns ännu en chans att få
och ännu en risk att ta
skulle förmå uttala
De Största Orden
med dämpad röst,
skriva dem med små bokstäver
fast ingen tvekan längre skulle råda
om huruvida det som syns
på röntgenbilden
verkligen är en fjäril

och att jag
inte skulle bry mig om
ifall tändstickan var perfekt
eller hur stolt den skulle flamma
när jag håller den i handen
för det är ju veken
och stearinet
som ska brinna

och hur mycket nävret än glöder
måste ju elden tränga in i klamparna
för att det ska vara någon mening

och att viktigare
än att springa
i samma riktning
med samma banderoll
vore att springa
i riktning mot varandra
mot den vi-mållinje
du och jag,
ett Du och ett Jag,
redan hemligen
skulle ha passerat

och att Vi
inte skulle behöva något tidtagarur
för att den tid Vi springer på
skulle vara den tid Vi har

att Jag skulle ha tid
för det här
och Du skulle ha tid
för det här

*
Så kom du en dag
med vackerögonen
och rödflödeshåret
till det gemensamma
hjärthem
våra nomadhjärtan
just vunnit budgivningen för

en vildhustru
med otämjdheten intakt,
treåringsnyfiken och hundraårsklok,
utan annan girighet än till vetandet

och plötsligt finns en ny
kärlekens kartografi,
nya hemliga
och hem-lika
platser
att utforska och namnge,
på och i våra kroppar
-som det tidigare föga omtalade,
nu så ofta beskådade
och kyssta
födelsemärket
bakom ditt ena öra -

och i världen,
den vi sett med varsitt par ögon
men aldrig tidigare tillsammans
och den av oss båda ännu osedda

och plötsligt finns ett nytt pussel
med två perfekt passande bitar
som kan ta en livstid att lägga

och i våra munnar
finns ständigt en halv kyss
kvar, förseglade
i väntan på att förenas

och våra synapser står redo att kroka arm
och vandra bort mot solnedgångskulissen
som Charlie Chaplin
och Paulette Goddard
i slutet av Moderna tider

och alla våra forna jag
ser varandra i ögonen
i en omöjlig tidsvurpa,
från de små, små barnen
på de gulnade sjuttiotalsbilderna,
du med ekorrögonen,
jag med långkrullflödeshåret
(ovetande om det mesta,
inklusive varandras existens)

*

Med varsitt hjärta
dunkandes i varsin kropp
står vi nu och kramar
vårt gemensamma, pulserande hjärta

vi knackar på varandras lönndörrar
och släpper ut våra vackraste versioner,
de vi inte kände förrän vi mött varandra

vi slår oss ner vid trädet
med en stam och två kronor,
det jag inte tidigare lagt märke till
fast det växt på gården
i flera decennier
och överallt i staden
där vi i många år befann oss samtidigt,
ovetande om varandras existens
ser vi nu varandras fotspår
och våra självlysande fingeravtryck,
en posthumt utgiven text
skriven med osynligt bläck,
nu äntligen läsbar,
en undertext till den nya
vi gemensamt författar
fritt ur hjärtat
i varje pulsslag

och vid en av tallarna
på Hamrinsbergets topp
dit du gick på luncherna
för ett halvt liv sedan
ser jag nu tydligt avtrycken
av din kropp i gräset

och jag fattade -
som när ett ansikte
gradvis blir synligt
i ett framkallningsbad -
att du var den
som så länge varit
mitt jags dialogiska Du
sen långt innan våra blickar mötts
men först nu blivit synlig

*

Av kärlek skörstarkblivna,
självklara, ej förgivettagna
av förhoppning,
snarare än förväntan,
uppfyllda,
varsamt överräckta
från famn till famn
från hjärta till hjärta
så alla helhetens
små och lösa delar
följer med, även
varje triggerpunkt
och skuggsida
och dålighårdag

levandes de enda, ändliga liven
i den ständigt pågående stunden,
i ett Nu av hög densitet,
men inte För stunden,
fjärmade
från Då och Sen

*

Och nej,
jag förmår inte använda små ord
eller tala med dämpad röst
eller tänka bort det gamla paret
som med sammanvuxna ögon,
på papperet skumögt,
ser alldeles klart in
i en ännu starkt lysande
låga

så skit i Försiktigheten
för tändstickan är perfekt
(fast det inte krävts)
och elden stannar inte i nävret
utan tränger nu genom klamparna

och vi är framme
vi är där

och jag vill tänka
att det är möjligt

att Du har tid för det här
och Jag har tid för det här
att Vi har tid för det här,

att de dagar vi har och får
är tid att fylla med liv,
med levandegörandets
pigmentering

att det är Hög tid
och att Vår tid
är Nu

Högtid
Nutid
Vårtid

Livstid

2

Ja,

Jag vill tänka
att det är möjligt

Har inga förväntningar,
har slutat rita kartor

Nej,

så är det väl inte riktigt
men jag fattar
att allt är provisorier, sånt
som kan knycklas ihop
och kastas i papperskorgen,
att verkligheten,
snarare än kartan
är det som gäller nu

Har förhoppningar,
vet att tiden
inte väntar,
att livet
kan ta slut
i nästa minut,

kan ta slut
just när vi gör upp planer
för hur det ska bli

den dag vi är de vi vill vara
och redo att möta det

Nej,

redo eller ej
here we go

inga anspråk
eller förväntningar

men alla våra forna jag
ser varandra i ögonen
i en omöjlig tidsvurpa

och jag tänker med värme
på de du var,
de jag vill tänka att du var
och det som gjort dig till dig

vill ibland gå in,
upprörd,
sätta stopp
när du skälls på
för att vara obstinat,
påstås prata för mycket,
vill ropa ”prata mer!”
och opika pikarna

men fattar att allt det
och annat
gjort dig till dig,
till finmasknätmönstret jag älskar,
vildhustrun i vars närhet jag vill vara

och åkte jag i tidsmaskin
till begynnelsen
och trampade på en maskros
skulle nog allt ha utvecklats annorlunda

*

Och nej,
vi fick aldrig
de där åren tillsammans
som vissa kallar de bästa

när dina söner,
finpojkarna dina,
de vuxna män
jag nu fått äran att lära känna
ännu var små
och så beroende av dig

och kanske hade det ändå inte
blivit rätt då
för att vi då var andra,
gick på andra stigar

och nej,
vi fick aldrig de barn
i vilka vi skulle känt igen
dina ekorrögon och mitt krullhår
fast vi såklart
inte skulle agerat
som vore de avbilder,
bara ibland

Nej,

vi är nu
vår tid är nu

har bara nu,
ett ovisst sen
och ett greppbart
men förlorat då,

vårt förflutnas museum
av formande fel och rätt,
steg, skeenden, människor

vår tideräkning börjar nu
det Vi som är vi
ligger tämligen nyförlöst
och knyter an,
lär sig greppa och se
och leka tittut
objektsrelatera,
middagshöjdsgammalt,

*

Och vi är ingen produktionsenhet
skyldig att sörja för det uppväxande släktet

eller sammanlänkade genom bolån
och avbetalningar
på gemensamt ägda prylar

eller intresserade av att mantalsskrivas
på annan gemensam adress
än i ett hjärthem
med två kammare och kök

men i våra munnar
finns ständigt
en halv kyss kvar,
förseglade
i väntan på att förenas

nej,
minst sju miljoner
kysshalvor,

ett beredskapslager
att applicera
på väl valda
lekamliga platser

*

Och jag behöver inga sånger
tillägnade mig,
inga visor, kväden eller kantater

för vi är ju en sång
som vi dansar till,

spontan
som en badrumslåt
sjungen i korus

och äkta
som bara falsksång
direkt från hjärtat
kan vara

*

Och du,
så inkluderande
och öppenhetsgenererande
”Makes people talk and brings people together”

och du har så lätt
att föra människor samman
och är bättre än hela
Läkerolkoncernen
på att få dem att tala,

så bra på det
att ingen märker
när du tyst smiter ut
genom en bakdörr

och de tror sig läsa
din öppna bok
fast de egentligen läser sina egna
som du öppnat åt dem i smyg

din hemliga bok
öppnar du bara för vissa,
läser viskande

3

Och när du gråter
över alla hinder
din kropp ställer upp
för dig,

din kropp
som jobbar
tre gånger mer än min

med bindväven som vägrar binda
och den mitokondriska
värmepannan
som ständigt saknar bränsle

och medicinerna,
apoteket du måste svälja
varje dag
för att fungera,
suger musten
och lusten ur dig

när du kämpar i snårskogen
medan jag dånar fram
på en autostrada
av kroppsligt obekymmer

och du ber om en enda dag
av smärtfrihet,
om att få vara något annat
än ett felbehandlat
rutinärende

och du på Ingemar Stenmarks vis
inte ids ”förklar’ för den som int’ begrip”,

för ”du ser ju så frisk ut”
och rör dig så snabbt
i tanke och gester

och för att ingen termometer
eller barometer
eller seismograf
eller något annat instrument
kan mäta smärta

och kroppssorgen kommer
när du minns den du varit,
du som tvingades
kapitulera
för att vinna,
eller rädda, dig själv
du som har en V8-motor
i din lådbil

och jag önskar
att jag att jag kunde
bevilja dig semester
från din kropp,
att du lekamligen
fick stämpla ut
en stund,
ominstalleras,
rekonfigureras,
gå tillbaka till fabriksinställningarna
trycka på reset

det kan jag inte

men jag kan säga

Kom,

i din osminkade
vackerhet
på den sämsta
av dåliga hårdagar
med värk
och helveteklåda
när tröttheten
ej kan sovas bort
och suckarna ej är
avhängiga
av alltings
underhållningsvärde
när maten är bukfylla
och näringsintag

Kom,

låt oss mötas
i skuggdalen,
hålla om
och hålla ut,

mina ögons spegel
ska berätta för dig
vem som vackrast
i landet är

och låt oss varmsucka
in i varandra,
fylla varandra
med försiktiga orgasmer
präglade av stor innerlighet
*

och när jag dippar,
retirerar, fladdrar

tar du mig i handen,
öppnar rustningen,
ikläder mig födelsedräkten,

leder mig
in i mig själv,
leder oss
in i oss

och ut
i världen

*

Ja,

vill tänka att det är möjligt,
bortom ängsliga bedyranden:

tilliten i det självklara
men ej förgivettagna

för att vi är
babusjkadockor
som ivrigt, outtröttligt
lyfter skal efter skal
från våra liv och väsen

ingen vandring på äggskal
inget parerande av pikar
inget rådbråkande av hjärnan
med lösandet av omöjliga koder

vill tänka att det är möjligt

4

Ja,

vill tänka att det är möjligt
att vara i särnärheten,

sammanlänkade av
ett kärlekens semikolon,

mitt favoritskiljetecken,
skapat 1494
av den venetianske
boktryckaren Aldus Minutius
för att påvisa
ett innehållsligt samband
mellan huvudsatser

att inte vara som de ord
som hopknökats så de ligger kloss
i en enda lång huvudsats
avslutad med en punkt

eller som orden
i huvudsats och bisats
eller i två, av en punkt
separarade
huvudsatser, nej

som två satser
som kan stå själva
men väljer att stå tillsammans
*
Vill tänka att det är möjligt
att vandra
på armlängds avstånd,
oändligt nära,

beträda de stigar
du och jag
måste beträda, de
som både leder hem
och bort
och vi ännu
inte riktigt vet
vilken av dessa
destinationer
som egentligen
är vilken.

Och hur vi älskar
vandringen,
din och min

och hur vi ständigt
låter våra stigar korsas,

hur vi omsluter varandra
i korsvägen
och låter trollvinden
fläkta våra ansikten

och plockar fram
och öppnar
förseglade kuvert
med papper
där De Största Orden
står skrivna
med Stora bokstäver,

de ord som krävs
för att beskriva en känsla

som inte är ett
äganderättsligt rus

utan helt enkelt
känslan vi hyser

inför skönheten
i vår vandring

och för den
förtrollande vind
vi vandrar i

5

Och trots vårt gemensamma
tvivel på Gud
eller på gudar
(menat som något annat
än symboler
för det högsta mänskliga goda
eller speglar
mot vilka vi alla
kan rikta våra ljus
så ett större,
gemensamt,
ljus
slungas tillbaka)
böjer vi oss båda
inför existensens mysterium

och för insikten att vi i grunden
är dummare än snus
och vet ungefär lika mycket
om universums beskaffenhet
som en amöba vet
om datorers konstruktion

och oavsett existensen av änglar
vill jag tänka att de,
som i ”Close to you”
samlades 5 februari 1970
för att förverkliga den dröm
jag nu,
ett halvsekel senare,
får drömma i dig
och med
och genom dig
eller,
som i ”Into my arms”
uppmana dem att samlas
runt om dig till värn
och tända ljusen
och röja i snåren
längs din stig

och jag vill tänka
att du samlar djuren
omkring dig
med sina
bortommänskliga
krafter och gåvor

låter ormen ringla sig
med magen mot jorden,
hjälpa dig att känna,
se och acceptera
verkligheten
som den är

låter jaguaren
äta upp
dina rädslor

och kolibrin
sjunga fram
din vildaste,
ej din mildaste,
längtan

låter örnen
höghöjdsblicka

och giraffen
långhalstala

och zebran, inte hästen,
klappra med hovarna,

ja, en zebra
fast alla
vid ljudet av hovklapper
väntar sig en häst

och låter renen
leda dig till ditt ursprung

och hundarna
ge känslan djup -

Ludde, Seppo,
Mojje och King
i sin hundhimmel

liksom Mildred,
bulldoggarnas drottning
och översteprästinna
din avatar, ledsagerska
och följeslagerska

och Lydia,
hennes efterträdare
i det jordiska nuet,
försiktigt tassande
in i våra hjärtan

6

Och låt mig få vara den
som får springa nära dig
när du slår följe med vargarna

springa med dig,
stanna upp
och förundras

med dig
och över dig

för din laserskarpa
klarhets,
din styrkas
och exakthets skull,

för din stearinljusvarma
klokhets
och fladderlugna
lågas
skull

för din omedvetenhet
om din egen skönhet
(inte koketteri, bara litet)
som när ett litet barn
spricker upp
i ett stort leende,
sen blygs och förvånas
på ett sätt vi aldrig,
eller åtminstone sällan,
senare i livet gör,
då alltför medvetna

för att du så ofta
säger ”Wow”
och verkligen menar det

för att du på riktigt
nästan går sönder
över grymheter
och orättvisor
(inte bara för att det låter bra
att påstå sig känna så)
och ändå ständigt
plockar ihop dig,
kavlar upp ärmarna
pekar med hela handen
när det svamlas,
greppar lansar mot idiotin
och tråkigheten

för att du låter varandet
vara varande
och inte bara görande

för att du alltid försöker möta alla
där de är, inte där
du eller andra vill
att de ska vara

och för att du alltid är redo
att tomglo in i kvisthål
och djuplyssna genom dumbruset

och är vackervilt svävande
och urbergsfast jordad

för att du
är under konstruktion
varje dag

med fontanellen ännu,
efter mer än femtio år
spädbarnsligt skör

för att du liksom fattar saker
som silvertärnan fattar dem
när den orienterar sig
från pol till pol
och hunden
när den lägger sig
i vissa väderstreck

och för att du på riktigt
funderar på sånt
som huruvida nästan alla
stormakts- och frihetstida
svenska kungligheter
verkligen var glosögda
eller om de bara målades så

och för att du
lika obekymrat
slänger dig med
latin och grekiska
som med arjeplogiska
och pitmål,
i samma mening får in
passus, konnotation,
modus operandi,
barselong’ och lakaskall’n

för att du lär mig
om äggmänniskor
och persikomänniskor
vargspråk och giraffspråk,
honungsfällan
och skelettkvinnan,
transaktionsanalysen
och De fem kärlekarna

för att du,
på intelligensdefinierande vis,
förmår hålla motstridiga tankar
i huvudet samtidigt
och ändå handla

för att du vet
att inget är enkelt
men sällan heller så svårt
som det kan verka,

att lugnet finns i det otyglade

att inne i klivet
ryms många steg
och i det skogstjärnsstilla
många vågor, krusningar
och underströmmar

för att du vet
att skammen dör
på en säker plats
och att innan
din högsta domstol
frikänner på alla punkter
hinner du döma i många instanser

för att du vet
hur plockepinnaktigt
sköra
och sammansatta
vi måste vara
för att stå stadigt
när marken skälver

7

Och min längtan
är så stor
att den syns
på vädersatelliterna!
och jag lyser
som ett i snön
frampissat budskap
av snudd på
evangelisk karaktär!

och med dig
blir jag dagvill
och osäker
på klockslagen;
helgen dröjer sig kvar
i vardagen
medan jag fingerläser
din hudskrift
och lyssnar
till ditt hjärtas
nynnande
melodi

*

och vi har öppnat grindarna
till rastgården,
lustgården,

lossat på kopplen
och släppt ut våra kroppar

medan själarna slagit sig ner på bänken,
tätt omslingrade,
ömt betraktande kropparnas lek

och bakom ögonen och under huden
brinner värmeljus
med marschallång brinntid
och lika starka som fladdriga lågor

och jag överlåter till kardiologerna
att handhava hjärtan i allmänhet

och till näringsidkarna
att kränga hjärtformade bakelser
på amerikanskimporterade högtider

Mitt eget hjärta överlåter jag
med varm hand
till dig,
nu

Till dig
nu




Fri vers av Anders Lundkvist VIP
Läst 42 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-04-26 12:16



Bookmark and Share


  Ingvar Loco Nordin VIP
Jag kan redan känna det fina papperet som detta måste tryckas på mellan mina fingrar, och den höglitterära väldoften när andan dras och bladen vänds! Jag ser mig om i mansåldrarna.

Jag bugar!
2021-05-20
  > Nästa text
< Föregående

Anders Lundkvist
Anders Lundkvist VIP