Vi byter varandras känslor. Långsamt.
Vi etsar in våra initialer i vindens träd. Försiktigt.
Vi ser medan andra blundar. Blinkar.
Ändå viskar någon, något, någonstans. Förmodligen.
Sönderstressad. Igen.
Medan de som inte såg spökena. Genomskinliga.
De som viskar inom oss. Musorna.
Kanske inte du. Säkert.
Men jag. Definitivt.
Champagnefärgade skuggor rodnar. Mousserande.
Ännu söker jag det svala regnet. Svanarna.
Men jag vet. Fortfarande.
Fastän jag inget visar. Dig.
Jag ler. Motvilligt.
Fastän timglaset gråter. Sakta.
Vem som tröstar. Mig.
När den idisslande ensamhetens vita skal. Krackelerar.
Knycklar ihop brevet. Skrynkligt.
Skrivet med osynligt bläck. Becksvart.
Ångrar mig. Nu.
Vecklar ut det igen. Åter.
Smeker orden. Lent.
Och allt blir till en slags lugn. Puderrosa.
Du, jag och morgonen som ännu inte fötts. Igår.