För några dagar sedan hade jag en diskussion med en annan poet om haikun, dess form och möjligheter. En haiku behöver inte skrivas enligt formeln stavelse- och radräkning 5-7-5, så gör ju inte japanerna, utan det kan räcka med en eller två rader och att man satsar på upplevelse, känsla, kanske något humoristiskt. Av någon anledning nämndes ringduva i samtalet, och jag skaldade följande som gamle haikumästaren Basho kanske hade godkänt:

Ringduva hoar dystert - uselt bo

Det är just vad de är - dåliga på att bygga bon, och rätt tråkiga som sångare.

Nu försöker jag läsa gamle Nietzsche. Till och från känns han som en ordbajsare av guds nåde, men just i fjärde kapitlet av Bortom ont och gott kommer en aforism (nr. 161) som känns som en haiku.

Diktarna förhåller sig skamlöst till sina upplevelser: de bjuder ut dem.

Och avslutningsvis ett tack till inspiratören till detta inlägg!