Just nu är det bara rutin
som kan föra dagar åstad
Jag minns när vi alla var glin
Inte var det om detta vi bad

Men vaknar jag under ett snedtak
så vaknar jag inte här
Nog känner jag mig lite väl spak
Är det på slutfas jag ligger och tär?

En kropp är ett sönder och samman
En dag är ett ord och en röst
Ibland minns jag strömgategamman
Ibland blir en vår snabbt en höst

Men vaknar jag under ett snedtak
så vaknar jag inte här
Nog känner jag mig lite väl spak
Är det på slutfas jag ligger och tär?

Och tanken gör halt och betänker
vad varit och hur det nu blev,
när natten går upp över ränker
som tänktes och smiddes och rev

Men vaknar jag under ett snedtak
så vaknar jag inte här
Nog känner jag mig lite väl spak
Är det på slutfas jag ligger och tär?

Så dags, skrockar insiktsfullheten
när jag torkar mitt anletes svett,
och i självaste medvetenheten
ser mig själv på ett nyvunnet sätt

Men vaknar jag under ett snedtak
så vaknar jag inte här
Nog känner jag mig lite väl spak
Är det på slutfas jag ligger och tär?

En gråton i skogen, en påle,
en totem av den man är;
på en uppenbarelsefåle;
nu och då svårt att hålla isär

Men vaknar jag under ett snedtak
så vaknar jag inte här
Nog känner jag mig lite väl spak
Visst är det på slutfas jag ligger och tär!