Jag måste ha tillit till...
Att inte göra något så drastiskt igen.
Tillit till Vad man bör och inte bör göra.
Visst det kan ju bli bra, det hoppas man på!
Men.
Är det verkligen SÅ?

Och utav livets vindar.
Och personer i min närhet...

De har inte konstrat till det.
De har sagt att : -Allting ska bli bra!
Och hur kommer det sig, att dessa personer, vars liv skiljer sig åt, men ändå förevigt hos mig sammanflätade hos mig är....
Genom det intryck, som hos mig gjort intryck.

Och orden som jag velat lita på!
Inte innehåller de ord som fällts, än så länge, någon sanning!

Hur kommer det sig att dessa män...,
Dem som berört mig mest!
Än SÅ LÄNGE (under min livsbana),
Är de som mig närmast står?
Hur kommer det sig att intentionen kanske ifrån deras sida, var så äkta?
Men resultatet så klingande falskt?

Det jag gjorde där i början, icke- beskrivet i denna text.

När jag endast berörde ämnet...,
Och inte sa vad det handlade om.
Kunde handlingen handla om...,
Att anmäla intresse för en bostad till hela min familj att hyra?
Och för mig att Styra rodret i vårt liv?

Var det för oss fatalt?
Hade jag tappat det totalt?
Eller var det som de män, som till mig alltid sa; - Det kommer att lösa sig?
En falsk hoppets ingivelse?
Som inte passade det klockslag...
Som jag berett åt planen som jobbade åt mig...;

Att som familj, skulle det faktiskt lösa sig?
Nu.
När jag vill!
Nu.
När allt annat än naivitet är aktuellt!