Ökenljuset och korplätet.
I symbios med torkade violer och
sommarrudbeckia.
Viskande bladguld och tindrande tigeröga.
Iskylan i de frusna strändernas blickar.
Trånande lupiner i blekaste pastell.
Tystnaden aldrig mer som ett väderbitet drivved.
Någonstans på sin verklighetsflykt.
Ännu en droppe vemod.
Vilandes mot min hud.
Jag minns henne, korplätet.
Förblindad av ökenljuset.
Jag bäddar in henne.
I min famn av vitsippor.
Hälsar henne välkommen.
Till tårar utan namn.