När jag sitter här i skräddarställning med fotsulorna vinklade mot taket så känner jag mig inte så ung. Mina skrynkliga fötter säger mig annat. Stryker jag fingrarna över vågorna av hud så berättar de historier om andra platser de burit mig. Platser jag inte längre minns, men rötterna minns. De bär med sig tyngden av min vikt i både kilogram och gamla historier.

För ibland känner jag mig inte som tjugofem. Ibland känner jag mig äldre än den djupaste havsbotten eller den ståtligaste eken.

Kanske har jag levt förut, kanske är det därför mina fötter är så rynkiga. Jag hoppas det.