Jag hör hur du andas. Trots att vi ligger nära är kroppen kall utanpå. Knappt under huden finns inget kvar. Inget att ta av. Inget att ha av.
Hur länge efter jag blivit sårad måste jag stå ut? Räcker en vecka, en månad? Ett år? Eller kan jag bara gå?
Du gör inte det här för vår innerlighet,
för där min rosa filt ligger,
för där våra tandborstar väntar i samma kopp.

Medans jag letar efter våran väg tar du alla våra beslut i förväg.
Så gå din väg.
Flyg till det du kallar hem. Dom som du säger att du inte valt men alltid väljer över mig. Trots att vårt vatten är tjockare än ert blod.
Och jag ville aldrig ha allt, ha rätt eller ha fel. Jag ville bara ha dig, ibland, fast egentligen för alltid, men bara på riktigt. Inte halvt, ljummet, skevt eller färglöst. Bara på riktigt.

Du får mig att känna mig liten, skör, sårbar och utan försvar. Du sprättar upp mig och jag fläker upp.
Efteråt får jag titta på när du ömt lägger om dina sår som du gav mig.
Vill du ha hjälp med att tycka illa om mig?
Kan du snälla bry dig så där bara för en dag innan du börjar leka med mig igen. Men snälla bara på riktigt.

Menar du verkligen att jag ska se till att allt blir bra nu? Du ligger ju bara där. Res på dig! Förklara varför jag är den som ska bli frihetsberövad när det är du som är åtalad för känslolöshet mot flickvän.
För du brydde dig inte på riktigt. Jag hoppas att det är min tur att inte bry sig nu.
För det kommer jag göra bara på riktigt.