Det främsta skälet till att inte tror på gud är ju helt enkelt att om man tittar över hela det klot som kallas jorden så finns en oräknelig uppsättning av gudar som man kan välja mellan. Dessutom har hade vi oden och tor för inte så länge sedan. Båda var mäktiga för ett fåtal tusen år sedan. Visserligen är den kända dalakoralen "Oh Gud all sannings källa" i mitt tycke oerhört vacker men någon för mig giltig sanning uttrycker den inte.
Hur är det med sanningen som metafysiskt begrepp? Det tror jag på. Men för att hitta det metafysiska begreppet sanning måste vi vara som gud det vill säga allvetande och allvetande är vi ju definitivt inte. Jag hoppas ingen tror sig vara allvetande. Mina tankar går till den gamla ordleken som slutar med orden ... alltså är livet en potatis.
Detta för mig till ett urgammalt grekiskt uttryck Panta rei. som jag hoppas betyder allt flyter.
Ett annat uttryck som blivit eller fått evig berömmelse är ju oraklet i Delfis uppmaning känn dig själv Lättare sagt än gjort kan man tycka. Tyvärr har jag fått lära the hard way. Att min självbild är inte din bild av mig. Ung på samma sätt att min röst låter som mig när jag hör den på bandspelare.
A man who has a why to live can almost bear any how.
Det gäller att inte säga för mycket för då förlorar orden sin magi.
På den tiden människorna mödosamt mejslade ut bokstäver ur stenar blev de magiska runor. och jag förstår dem så väl.