Tystnaden har blivit något exotiskt. Världen är antingen väl krattad, igenväxt eller näst intill igenväxt och det är genom mina ögon jag väljer hur det går att avgöra. Det finns så lite av långsamhet men ibland kommer en stund och låter allt bli just precis långsamt. Då blir jag sittande i en betraktande stund som är alldeles lagom tyst. Den klär mina tankar. Jag hittar en värld i världen. Vare sig världen är väl krattad eller igenväxt så vet jag att mina steg gör avtryck. Jag går ibland precis dit jag vill. Jag är ibland där jag inte vill vara. Jag bryr mig nog om precis allt men ofta blir jag till mig över allt. Överallt kan ingen vara men det går nästan att nå alla överallt. De som lever i sin värld och funderar på sina utsikter. De ser allt på sitt sätt och på något sätt ska jag försöka knyta ihop en säck som är så full av alla intryck. Jag älskar att kratta och jag älskar att befinna mig på igenväxta platser där tystnaden får tala precis så högt som den vill. Då kan det hända att min andning hörs så lugnt och stilla att hjärtat slår med dubbla slag en stund för att sedan slå i symbios med tystnaden. Jag tar tiden i handen och inser berörd till tårar att den här stunden som är nu aldrig kommer tillbaka. Jag inser också mitt i all tystnad att den här stunden hittade jag hem. Jag vet vart hem är och jag vet hur jag hittar dit. Tystnaden leder mig, alltid.