år tvåtusennio

hamnade jag i poesins träsk

fastnade där avsiktligt

men var inte alls prio

inte heller var jag så modest

men allt var rätt och riktigt

i början jag tog små steg

allt var nytt och okänt

mina alster en amatörs verk

gjorde små framsteg

sedan var det hänt

jag hamna' i poesins tröskverk

vers på vers jag skrev

ur fantasi och huvudverk det flödade

om smått och om stort

desto säkrare jag blev

jag många timmar ödade

ibland om sånt jag inte borde gjort

jag nästan rodnar över somt jag diktat

inte är jag väl så rättfram och fräck

som en skygg och blyg pion jag är

nog för att mina känslor sviktat

rampfeber min hemliga skräck

men jag är den jag är

här sitter jag nu och grunnar

hur kunde det bli på detta viset

beroende jag nu har blivit

djupt ner i poesins brunnar

rena rama viruset

stora steg jag klivit

finnes ej nåt botemedel

i blodet flyter orden

inget kan dem hindra

men ok föralldel

jag är poesin vorden

jag ser bara stjärnor tindra

detta är nog mitt öde

det är mitt kall

en förbannelse till det goda

livet är som ett flöde

jag skriva skall

länge till får jag förmoda