Hon stängde av allt som var oviktigt.

Sen tog hon plats under allt det andra
som forsade likt ett vattenfall.

Viktiga ting som ord, känslor och ansvar.

Nästan alla viktiga människor har
en telefontid och hon inser plötsligt hur
oviktig hon är.

Tänk om hon skulle låta telefonen dö
och sätta sig i en bastu. Sitta där och
se viktig ut.


Kanske ta ett par simtag i underkylt vatten
och le sådär som man gör när inget är under
kontroll. Kliva upp på en brygga och möta
den vindpinade våren. Plocka en bukett med  
vitsippor och låta den bli det som är viktigast
av allt. Allt har ju sin tid. Visst? Eller hur?
Jodå...Så kan det vara. Visst?