I varje utandning brister bröstet och ögat läcker.
Varje utandning - så full av strypande, syre-depriverande, kvalmig och behagligt ljummen sorg.
Jag river barriären - sakta men dedikerat - slag för slag.
En dag återstår enbart lämningar av de slottsväggar inom vilka jag varit sandens konung, öknens härskare - allt, ingenting.
En dag är han tillbaka - jag, den där lyckliga fånen som begravts, sörjts, saknats, längtat, trånats och väntats på. Som levande begraven kippat efter andan i den avsaknad av ljus som naturligt uppstår i skuggan av slottets väktare.