Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hon väver ihop sig. Väver ihop samtal med tankar och dofter. Och fotsteg. Den riktning som tån tar, foten följer efter, knäleden lyfter till ett steg. En riktning tar form, manar blicken att se inåt med fokus framåt.


Med sin själ invikt bredvid sig

1.
Dagen tog fart med en kopp kaffe framför morgonteven, nersjunken i soffan. Solen hade nått över de lägsta taknockarna, inte rundat kyrktornet än, Det var fortfarande morgon. Anmodande växte dagen till att bli en fin vårdag, hög luft, tunnare än den krispiga septemberluften som egentligen var den bästa. Septemberluft är den som bäst passar denna kropp.
Nu tunn, skirt försiktig vårluft, med pollenbörd, försvårande för allergikerna.
En dag som påminde om penséblombladets tunna färggrannhet. Anmodande att vara lycklig, för ”visst är det ljuvligt när våren kommer!”.
Detta klämkäcka.
Lika mättande för livets porer som pollenet för allergikerns lungor.

Soffan gömde, nyheterna dolde, kaffet sysselsatte.
Det gick att gömma sig en stund till innan solen lagt sig till rätta för dagen på taknocken mittemot. När solen väl nått dit gick det inte att gömma sig mer, det visste hon. Det skulle öka med folk i affärerna och på de smala gågatorna.
Hon behövde handla. Kläder och mer minnesförlust. Hon ville inte trängas, inte ta på sig masken som skulle dölja det inre, hon ville inte se någon i ögonen över kanten på munskyddet. Hon ville så innerligt bära sin ensamhet en dag till i tystnad. Inte ses, höras av någon annan. Få vila i sin tanke och behålla sitt ord för sig själv.

Sakta och nästan rituellt kom hon i kläder. Satte på sig ansiktet, markerade ögonfransarna tunt med mascara, fällde upp kragen på vårjackan, lämnade halsduken hemma, stängde av tanken och lät orden stillna i munhålan. Med ett djupt andetag tryckte hon upp hissen.

Solen och den skira luften slog emot henne på gatan. Hon visste att det väntade men hon hade glömt att förbereda kroppen på känslan av solens värme som förnamns genom den svarta vårjackan, och doften. Doften av asfalt som sopats dagen tidigare, doften av varmt damm. Stadens dofter som omsluter kroppen, som lägger sig intill kinden, som manar fram ett leende. Hon var inte beredd.
Stilla, stå stilla en kort sekund, ta in och låt kroppens känsla värma upp den mentala beredskapen. Acklimatisera.

Skon kändes varm mot vristen, sulan kändes tung och tjock i kontrast till värmen som strålade in genom jeanstyget mot vaden och i armen genom ärmen. Midjan kändes tung över byxlinningen. Kroppen kände sig övervintrad, malplacerad, sinnet låg tungt i bakhuvudet. Trots vetskapen om att byta jacka, lämna halsduk. En vintrig baksmälla. En överraskad upplevelse.

Hon lät sig stå. Stilla. Ett, två, tre andetag, ner med axlarna, upp med hakan, blicken. Ställ om. Låt våren komma. Låt den vara. Affirmationer om att september kommer att komma med den vila det innebär att höstluft svalkar jorden yta. Acceptera. Andas.
Hon vände tårna i riktning mot staden och affärerna.

2.
Den långa berättelsen över ett hav till ett kök med smulade cornflakes över hela köksgolvet. Berättelsen som doftar vilja till närhet, mat och hårgelé.
Den börjar för honom med solvarm doft av finkornig sand. En torr värme som lägger sig varmt intill kärnan av sitt innersta. Att bära med sig.

3.
Han svalde. Det var klart. Beslutet fanns klart i fingertopparna. Pekfingret och tummen drog igen väskans dragkedja, armen svängde upp väskan på axeln, fotstegen tog honom till hallen.

Sovrummet han lämnade doftade damm, trådtätheten på lakanen vittnade om budget från Costco. Bordet i köket, till höger om hallen, var fortfarande belamrat med gårdagens disk och kaffekopp som övergått till att vara askkopp. Morgontidningen fortfarande vikt, lagd som kröning på gårdagens excesser. Oläst.

Hon hade rest sig upp efter middagens ordväxling. Klätt på sig och gått ut. Inte kommit tillbaka än. Idag gick han.

Det hade varit varmt när det började. Varmt om kroppen, varmt om själen med finkornig sand mellan tårna. Ett kort ögonblick hade det varit ömsint. Stunden, den korta; som det visat sig, flyktiga, övergick i misstro, i svartsjuka. Allt det som kvävde luften, tillströmningen av känsla.

Det hade gått fort. Brunnit upp framför ögonen på honom. Han hann inte förstå, anpassa, bemöta och adaptera förrän det tagits ifrån honom med en ordväxling han aldrig tidigare upplevt. Det var med uppenbar emfas hon klargjorde –imorgon är du borta.
Han som med mjuka fingrar tvinnat hennes hår, smekt hennes överarm, hållit hennes rädsla för livet i handen. Trodde han. Det var det han ville. Hon hade svängt, bytt riktning.
Ilskan som rann ur henne förvånade honom. Han var inte god nog.
Han som såg, vägde med blicken, fångade upp själar med mjuka armar och lagade mat var inte god nog. Han skulle ut. Ut ur huset. Imorgon. Nu.

Axelremmen tyngde. Övernattningskläderna hade inte hunnit bli många, tandborsten slängde han, men det tyngde. Förvåningen och chocken fick plats i väskans hålrum. Det tyngde.

4.
Ny väska. Bättre packning. Städade hålrum. Inpackad, iordningsställd sargad själ. Enkelbiljett.

5.
Han hörde hissen. Det var en av nackdelarna med lägenheten i det nya landet. Ljudet av maskineriet, men inte känslan av att vara omgiven av andra levande varelser. Den gav tröst att andra andades i huset. Han hörde ytterdörren slå igen. Solen vilade på taknocken.

I detta land är det kallt i november och i april. Inte sommarvärme. Inte finkornigt mellan tårna. Grov granit som skär i fotsulorna vid vattnet. Kallt hav. Bräckt vatten. Allt är tvärtom. Här skulle det gå att hitta sig själv. Om mjukhet var det som förkastades på andra sidan klotet var det väl här – mittemot, som mjukhet kunde fungera? Så hade tanken vandrat när han stod på LAX för att köpa biljett. Det blev inte hem till New York. Det blev en biljett som bar över Atlanten till Norden.

6.
Tårna var tillbaka framför porten. Kassarna fyllda med tillfredsställda värdsliga behov, och minnesförlust. Sinnena hade kommit ikapp kroppen undantaget känslan av övervintring och gråhet. Ingrodd, cementerad, stelnad gråhet. Ålder förkroppsligad. Knak i leder som böjer sig endast av tvång.

Där står hon. Andas efter backen. Andas för att mäkta med att återta lägenhetens känsla av klaustrofobi. Nej den är inte trång, ja den är trivsam men det fattas något. Någon. Tanken får inte plats. Tanken behöver en resonansbräda, en famn att omformuleras i. Det behövs två glas på bordet, två tallrikar. Den ensamma är förlamande kvävande.

Hon andas ett par gånger till. Ställer ner kassarna framför porten. Solen värmer ryggen och bränner vaderna. En stund till. Inte in än. Låt de fundera på varför jag står här tänker hon, medveten om den nyfikenhet hon väcker bakom de fladdrande gardinerna tvärs över gatan. Det är inte de jag bryr mig om. Det är inte de jag vill ska spegla mig.

7.
Arlanda. Stockholm. Inneboende. Behov av mänsklig kontakt styrde valet av yrkesutbildning. Frisör. Barberare. En sax på fickan och eluttag för rakapparaten, lätt packning. Arbete i alla avkrokar och städer. Vagabonderande.
Mjukhet fungerar men stannar inte. Själen för lös i kanterna än, sipprar in och ut genom relation efter relation. Svävar sig fram över landets infrastruktur, väljer riksväg, alternerar med länsväg för att vissa perioder vandra på gator i stadskärnor. Stannar kort, stannar längre. Avstår stanna. Länge.
Vilar i att höra andra andas i huset.

8.
Nästa dag. Ny sol.

9.
Han har öppnat salongen. Ställt ut skylten. Valt musiken.
Hon har klätt på sig. Gått ut. Valt riktning. Stannat framför salongen. Övervägt.
Gått in.

10.
Ensam kund i salongen. Vårjackan upphängd på kroken vid entrén.
Hon låter sig hänvisas till den enda stolen.
Hon förklarar sin önskan. Den om kort hår. Hon hör att han frågar annat.

Hans andning kommer nära den inre frågan. Han har en dubbelhet kring sig.
Uppenbart att han läser mellan rader, att han kan se. Inte bara frisyrer utan hjärtan och själar. Hon blir vaksam.
Det andra hon önskar sig av livet håller hon tätt intill sin själ. Invikt i det mörka. Hon måste dölja för honom, han kan se. Nu vill hon bara ha kort hår. Klipp bort vintern. Cementen. Skala bort det gamla lagret av instängdhet. Hon säger inte det. Hon säger: ”Fyra millimeter, bort med virvlarna. Det växer ut, klipp, jag kommer inte att klaga, bara att betala.”

10 ½.
Han tar ett andetag när hon klev in. När allt av henne satte sig i stolen fick han hålla andan för att inte fråga henne om livet. Hon lever dubbelt. Hon är här i stolen med hela sin själ invikt bredvid sig. Han vill se henne.

11.
Han rakar, klipper, ansar och rakar de sista fjunen i nacken med kniv.
Hon känner stubben ta form i nacken. Den får henne att sträcka på ryggen, axlarna sjunker med varje andetag hennes autonoma system upprätthåller hennes liv med. Tårna slappnar av i skorna. Den tidigare kvalmigt varma vristen släpper spänningen, livremmen mjuknar runt midjan. Ensamheten tillåter sig en kort tanke, ett kort hopp. Ett kort – kanske.
Han förnimmer skiftningen. Låter kniven vila i rörelsen, viker vant in den i sin slida och låter sina händer falla på hennes axlar. De tar emot hans grepp. Han släpper. Det här behöver vara varsamt. Som finkornig sand mellan tårna. Ett korn i taget.

12.
Morgonen är tidig. Gårdagens middagsdisk är staplad på diskbänken. Det är intorkat. Det gör inget. Gårdagen var livet. Andetag tillsammans.
Hon har tagit fram pallen för att nå till flingorna. Hon klättrar tyst för att inte väcka någon annan. Hon vill hälla upp sin frukost i skål och hinna först till teven. Inte låta någon av systrarna välja morgonprogram. Hon får ner sin skål, flingorna. Häller upp, häller på mjölk, tar fram en sked och ska vända sig om mot vardagsrummet när katten hoppar upp på köksön och välter ut hela paketet med cornflakes.
”Åh, vad ska mamma och pappa säga?”




Prosa (Kortnovell) av TinaNahkuri VIP
Läst 66 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-05-08 13:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

TinaNahkuri
TinaNahkuri VIP