Av många dikter blir ju vissa kassa
såklart, de är ju mänskliga som vi!
Det kloka vore väl att låta bli
och skriva färre dikter, vissa vassa.

Å andra sidan, den som gör en massa
poem och andra sorters poesi
har själv en frihet och ett ansvar i
att skilja ut de friska från de krassa.

Men det är svårt att egna dikter klassa
och hålla ordning på sin fantasi.
Det finns en tro på diktens alkemi.

Att koka hop ett stycke för att glassa
är orsaken till diktens anarki.
Ta detta stycke till exempel: Tvi!