Det slog hårdare än jag trodde det skulle.
Hon krosssde allt.
Är sårbar....inte för att jag vill men har inget val,eller?
Hennes skratt kommer i vågor, smärtsamma ljudvågor som vibrerar i hela min varelse,vill skrika sluta.
Dudunkdudunkdunkdunk mitt hjärta dundrar i mitt bröst.
Min bröstkorg expanderar med varje ansträngt andetag.
Sätter mig på mina händer,fejkar intresse,döljer mitt ansikte bakom min lugg.
Hen maler om något som jag skiter fullständigt i.
Jag sjunker ner under ytan.
Är nära att ge upp,
När en hand på min skuldra väcker mig.
Du frågar om jag mår bra?
Tårarna på mina kinder,svarar på frågorna ställda mellan raderna.
Jag smälter ner i golvet av din oväntade beröring.
Du ser mig i ögonen,undersöker vad som finns där under all smärta.
Du ler och säger ;Hej,trevligt att träffas och jag tror att du faktiskt menar det.
Jag hoppas.....verkligen att du menar det.
Allt står och faller på din ärlighet, just nu i detta ögonblick har sanningen aldrig varit så smärtsamt sann.
Som en kniv som skär bort det som inte är nödvändigt.
Jag lägger bitarna i ordning och skapar något nytt,något som är vackrare än förrut.
Du ler med hela din skapelse och jag är omsluten av ditt ljus.
Jag ler tillbaka.
Ser ut som en vettvilling med ett leende som är för stort, för vilt,för mycket tänder,
men det struntar jag i...
Det enda viktiga är att du också ler stort och vilt.