Jag bär på huvudet av en syndabock, men jag är inte den som borde bära den. Den slängdes i min famn och slog ur mig luften. Samma luft som fortsätter fylla lungorna hos en annan mun. I min hand håller jag i en skuld, en skuld som i stumhet skriker ut någon annans namn.
När en sån sak som ett svek mot ett hjärta i form av att inte vara trogen, ursäktas med att “vi alla har varit där”. Hugger det i magen.
När en sån sak som att höja handen mot en annan individ, blir ifrågasatt med ett “ja, och vad gjorde du för att hen skulle..”. Skakar min kropp ännu mer.
När en sån sak som att i flera år leka samt skada någons psyke, minimeras genom axelryckningar och ord som “så allvarligt var det ju faktiskt inte”. Brister min röst.
När en sån sak som ett övergrepp blir bortsvept med ett “Det är lugnt”. Fryser mitt blod.

Vad är det som definierar värdet av en annan människas kamp?