Då.
Öppna ögon framkallar kroppsliga minnen av kalla vinterfingrar som rättar till klädsel i skogen. Hängslen som knäpps, livremmar som förlängs och remmarna under skorna som tas bort med tiden. Vantar som träs på, mössor som rättas till.

Minnena rymmer torra boksidor med spännande verklighetsflykt.
Varma boksidor att bläddra. Sagor med pastellfärgade bilder växer till boksidor fullmatade med ord. Stekta fiskpinnar med stuvad spenat. Fyllda diskhoar och tvättkorgar. Trötta nätter och utmattade morgnar. Knän som dignar under matkassarna från Konsum.

Minnen från förr doftar svett från gymmet och löpspåret. Krispiga vintermorgnar. Kroppen minns vighet, mottaglighet, åtrå och vilja.

Minnen från förr värjer för kylan idag. Stumheten i lederna, torkan i svalget. Hopsnörpt. Sin.


Idag.
Pinot Noir accentuerar medelåldern väl.
Håller gott sällskap. Lenar sig ner över tungan, in i munhålan, ner mot strupen, mjukt, välvilligt rinnande med värme. Jordmån från varma Kalifornien, doftrikt ekfat. Fylligt, tunt och lättdrucket.
Släcker törsten med mognad, tid och arbetskraft.
Liv törstas med liv. Arbete stillas med arbete.
I smaken finns arbetstimmarna, hantverket, händerna som lyft, burit, krossat och buteljerat. Logistiken och planerandet. Någon har tryckt på knappen. Tänkt till.
Vatten möter inte upp i jämförelse, det hade varit för enkelt, kravlöst och förminskande.
Det här förkroppsligar.
Ställer sig stadigt upp och möter minnena, möter ångesten i medelåldern.
Öga för öga, tand för tand.
Ett liv ska släckas, törstsläckas.
Behöver kraft i glaset. Värme i strupen.
Svårodlad druva med krav på omgivningen, tid i ekfat. Petig produkt. Komplex.

Etiketten på vinflaskan tonsätter radion, rattar in musikvalet. Frammanar böljande americana, mjuk country.

Öppnar fotoalbumet. Skarpa bilder från amerikanska västkusten.
Kontrasten i bilden självreglerad, skarpa konturer, vassa blickar, raka armar som ser, ser med öppna ögon. Oförljuget. Bilderna beskurna av sin rena livskraft. Klippta och inramade av sin självklara existens.

Ljuset letar sig genom fotografiet, sprider doft av sand och värme, daller över vägbanan. Solens skarpa ljus letar sig in i varje fiber i kroppen, absorberas intravenöst. Letar sig ut ur bilden, skär som vass tunt eggad kniv genom hudens torra nariga rynkor och strior.
Visar varje levd minut i urskillningslöst ljus. Låter inte någon gömma sig i sig själv. Ställer sig axel mot axel med flaskan.

Medelåldersångesten kräver sin plats mellan bild och flaska.
Förväntar,
anmodar sig en blick. Ett granskande ska ta plats. Uppmaningar. Ge dig tid att titta, se det som möter i spegeln. Värj dig inte. Stå kvar. Ha fötterna förankrade i dåtidens givande, känn tillförsikt i de val du har gjort.
De bottnade i den kunskap och erfarenhet du hade vid tiden. Låt dig se din sanning där, axel till axel med vinet.
Du gjorde ditt bästa utifrån de förutsättningar du hade, så sägs det.
Vilket prat!
När kan du friskriva dig från gjorda synder, är de ens dina att förlåta? Förlikning på sin höjd är vad du har att förvänta dig där i det skarpa solljuset med ditt vinröda mod upphällt i glaset. Se dig, titta. Våga se.

Blundar och låter nuet värma. Glömma då och inte minnas framåt. Fly!

Var här, i det som finns under fötterna, i känslan av den gamla heltäckningsmattan, i stolens lena träyta, blanksliten med rundad pinne att vila foten på, med armarna vilande mot bordet.
Var i rummet.
Ett rum inramat av dörrkarm som mött fingrar som sagt adjö och farväl, som haft knogar vitnande runt sig, fingrar som kramat om i ångest och i glädje. Jalusin i fönstret som knappt vinklats upp sedan den var fabriksny. Dammet som skapar hinna mellan inne och ute.

Var i doften av gammalt använt rum. Liv som levts.

Känn bordet tjockt och redigt, gjort för hemlagade måltider gjorda på fem ingredienser.
Nej!
Det vore förmätet. Skriv passande, skriv sant!
Tunn yta, laminat, smala pinniga ben. Rangligt. Bordet som gjort för upptinade måltider, hämtmat och pizzakartonger. Var i doften av kallnat fett och blöt glutamat. Dubbelsängen bäddad med stort polyestertäcke, för de lyckliga paren, de som kan samsas, de som inte fryser. Så apart. Så lösryckt och idealistiskt bäddat. Så naivt! Breda kuddar med ostrukna kuddvar. Lakan med resårkant för tidsbesparande bäddningsritual. Inga manglade bomullslakan med extra vidd för kuvertvikning i madrasshörnen som känns silkeslena mot nyduschad, smekt, kropp. Inga duntäcken som svulstigt lägger sig runt böljande höfter.
En säng som möter kroppen som handen med valkar. Kravfyllt, behövande, girigt törstande, gripande efter tröst. För idealistiskt lyckliga människor.

Denna naivitet. Denna komik.
Så lösryckt det kommer att bli när sorgen går och lägger sig.

Väntan på att dörren ska öppnas. Häll upp i rent glas generöst med minnesförlust. Tidsfördriv. Sällskap i försvarsmekanismerna, i förnekelsen. Hopp om att kunna dela en mening, ett begrepp, ett perspektiv. Att kunna dela ett skeende. Att inte vara ensam i verklighetsuppfattningen.

Tänk! Föreställ dig mötet,
ett andetag.
En blick som fastnar i samma bisats, ser samma punktion, samma betoning, samma morfem. Förhoppning om en utandning som byts ut mot ett sug, en inhalation av förståelse. Låt det komma genom ett glas med fruktig, kryddig sammanhållning. Smak på läppen av plommon och körsbär, söt cola.
Värmen från insidan av läppen, fukt som möter fukt, delar med sig av samma verklighet. Delar mening, bisats. Suger in sällskap. Fäster blicken. Låser fast. Glömmer bort rynkan, strian, känslan av ett ensamt eget liv.

Föreställ dig! Hopp om att byta ut känslan av den egna huden, kroppskostymen mot värmen under fingrarna, beröringen.


Nu
Tar emot den som kliver över tröskeln, blundar och väljer att veta med ögonen stängda.

Tar emot.
Välkomnar.

Mjukt och lent värmer svårodlad druva i mötet med läppen, munnen.
Slickar av livet från den andre. Händer håller fast. Ställer glaset på bordet.
Lämnar greppet för att föra fram en tid av delat samförstånd.
Tystnad.
In- och utandning.
Rummet finns kvar, det kan vänta. Blundar och låter nuet värma.
Imorgon finns kvar.