Ibland vill jag fortsätta berätta om Tobias
om vad det var som egentligen kom fram
orsaken till hans ångest
som trots mina försök
inte gick att medicinera bort
han som trots tillgång till
all världens kärlek och morfin
dog vridandes i sängen
när hans själ vred sig ut och in

kanske var det resultatet av en dålig förmåga
att tala om det som är
allra svårast
inte ens själva ordet hade ju
uttalats

Ibland vill jag fortsätta berätta om alla Tobias
om ångesten jag stirrat
så många gånger rakt in i vitögat
stirrat rakt in i
utan lindring
utan bot
hålögt
det mörka, det hulkande
dovt mullrande längst nere inne i
någons innersta
när det väller fram ohämmat, okontrollerat
när dom känt att döden är på väg
döden är här
men ingen har vågat yttra orden

Ingen har sagt det till dig
varför är det så svårt att säga,
du vet
du kommer inte att klara det här
Tala om det som gör mest ont,
tala om deras egen framtida förlust
man måste ju få prata om
förlusten
av sig själv

Ibland vill jag fortsätta berätta om Tobias
jag ser kontentan nu, inte då
mellan raderna
i hålrummet
precis som blicken innan hans sista andetag
En ovilja att gå, att inte vara klar
inte vilja dö
Någon som inte hunnit tänka att
det är så det kommer bli
Precis som blicken innan hans sista andetag
ovilja att lämna
det brutala, det krypande
reflexen att vilja ställa sig upp och gå där ifrån
fast benen inte längre bär
och du
vet inte varför
för ingen har sagt orden rakt ut
ingen har pratat om

elefanten i rummet

Ibland vill jag fortsätta berätta om Tobias
om orden som innebär att
du
kommer inte klara det här
vi ska göra allt för att lindra
men du
kommer inte att överleva det här
Meningen i samtalet om just det
Där i kärnan att prata om
det sista i livet
prata om det som är viktigt
ett direkt språk
uppriktighet för att ge chansen
att kanske
kanske få göra sig redo

kanske hade det där sista andetaget
inte gjort så ont då
kanske hade dina ögon inte stirrat in i mina
efter desperat hjälp
en önskan om en livlina
nerkastad i det avgrundsdjupa mörker du sögs ner i
Kanske hade samtalet gjort dig mer redo,
om vi
vågat prata om det självklara
i det uppenbara

du lever inte längre än till våren