Ibland dyker det upp

när jag dyker ner

i sinnet

Den allomfattande sagan

om vem jag tror mig vara

och kanske varit

Sedan jag blev till

i en kärleksakt

för 69 år sedan

Jag dyker

och dyker omigen

utan att nå botten

Långt därnere

är det dyigt

och svårt att se

Ett brummande ljuder

som ljudet

från en transformator

Tränger in i mig

Får mitt inre att vibrera

Mer och mer allteftersom djupet tilltar

Kanske är det en varning

för att jag inte skulle orka med det som finns där

I samma stund återvänder jag till ytan

Efteråt känns det som om mina tankar

hade händerna på något

som jag inte kunde gripa eller omfatta

Något som kanske inte kan förstås med tanken

Bara erinras

Sedan jag ruskat av mig olusten

lugnar sinnet ner sig

och friden lägrar sig över mig