Glasen var halvfulla. Det var det andra glaset. Eller det tredje till och med. Vi hade haft en fin kväll, solen låg långt nere på horisonten men värmde fortfarande på ganska bra. Klockan var inte mer än 9-10. Det var riktigt balkongväder. Och självklart var det där vi satt, på en mycket liten balkong som knappast rymde oss tre. Det var mysigt. Vi hade haft en fin, nästan oansträngd, kväll.

Man märkte på henne att alkoholen hade kommit ner i kroppen och ut i blodet. Det var tidigt, hon hade fortfarande en mjuk och stadig röst. Men hon började prata, prata mycket. Det var tydligt, hon ville öppna sig. Säkert få mig att förstå.

Där slutade det vara oansträngt. Vi hade inte haft ett djupt samtal på år. Inte sedan det hände. Faktum är att vi aldrig pratat om min uppväxt och allt som hör det till. Men nu satt vi där. Jag, en 24-åring som gått i åratal av terapi och äntligen börjat leva sitt liv. Jag gillade inte det hon sa. Hon pratade om vår relation. Mest om mig och om henne. Om hur svår jag var. Hur jag trotsade, stängde in mig, bråkade och vägrade ta emot hjälp. Hur hon gjorde allt för mig, men ändå kände sig otillräcklig. Hur hon kämpade med mig. Hur hon känner att hon aldrig fick något tillbaka. Men tänka sig, hur bra allt ändå blev tillslut. Hur jag växte upp och blev något. Hur jag fick förståelse, hur vår relation då blev bättre.

Jag satt mest tyst. Jag orkade inte försvara mig. Jag nickade och höll med när jag satt där och blev förnedrad. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att faktiskt delge min version för att kanske infinna sig i någon form av förståelse av varandra. Men jag förmådde mig inte, och det står helt på mig. Att jag inte försökte.
Det sved under hela monologen. Visst, det var nog mycket sant. Men oj, vad mycket som var ren illusion. Något hon säkert skapat sig bilder av i efterhand för att minska ångest.

Men samtidigt kunde jag inte förmå mig att undra: Vem är du egentligen?