...fick han för sig att svalka sig en smula.
Det blåste en bris då och då, men som det var
en solig dag och inte mycket moln,
greps han så av lust.

Att ge sig ut i havet från den långgrunda delen
och börja simma omkring. Det var litet
stimmigt så här om sommaren i Visby
och han hade ingen lust

att tillbringa eftermiddagen där med sina vänner.
Så han tog sig till stranden och havet.
Nu sägs det att skall en alls göra något,
det är bra att ha sällskap,

även om vännen sitter på stranden och glor.
Men han var alltså i sitt eget underbara sällskap
och han var i vanliga fall en hyfsad simmare.
Men under simningen råkade han

få kramp i bålen, ungefär som att få gaser i magen
eller så. Kan ha varit tarmarna som bråkade
med honom en smula. Var och en som fått just
kramper i magen och försökt sig på

att sådär litet förnöjt simma samtidigt,
vet precis vad det vill säga. Där låg alltså Torsten
och kände livet leka och plötsligt
var det 'inte lika kul längre'.

Han försökte verkligen slappna av och bara ligga
och flyta och inte göra mycket alls.
Men han hade drivit en smula och hamnat på
djupt vatten, utanför pallkanten alltså.

Du vet, där det inte är grönt längre utan istället
övergått i blått och till och med kanske
i mörkt blå. Så låg han där och flöt och började
känna sig litet kall, trots att det vara 'en dag i juni',

det var en torsdag och sent i månaden dessutom.
Vecka därpå skulle månaden gå över gränsen
och bli juli. Envar som badat utanför ön Gotland
i juli månad

kan vittna om saken, åtminstone om badet företas
på den sida vilken inte vetter mot fastalandet.
Tyvärr finns det 'fina' vikar och stränder
även på andra ställen än just kring Visby.

Vilket är en stad som bara mest ligger
där på kartan och ser inbjudande ut.
Men befinner en sig vid grottorna som heter
Lummelunda, så kan det se ut som en sorts

äventyr att bege sig. Torsten kände hur han började
sjunka, hur vågorna börjat bli litet högre
och hur vinden inte bestod i någon svalkande bris längre.
Det började helt enkelt blåsa upp en smula

och även om solen sken hyggligt fortfarande,
den inte kunde göra mycket för att verka
uppmuntrande. Torsten började bli litet orolig
trots att värken verkade avta och paniken inte ännu

hunnit infinna sig. Vågorna gick just då oroväckande
höga och han kände strömmarna som vilja vara med
och leka en smula. Han ville inte gärna drunkna
och hade ingen som helst lust att sugas ned

av en underström, som han nog hört
någon berätta om. Men just som han tänkte på saken,
verkade det som ett sug hade fått grepp om honom.
Han ville försöka börja simma närmare land,

men han åstadkom mest en slags 'status quo',
det vill säga att han befann sig troligen på samma plats
mera än faktisk komma åt önskat håll.
Du vet som i skogarna i trakterna av Kramfors

eller Östersund. Där är det precis lika enkelt,
om inte än mera enkelt, som att gå vilse i
storstadsdjungeln i en stad som Stockholm,
London, Utterköpinge eller Prag.

Då och då kom hans huvud att hamna under
ytan och det gjorde honom inte rädd precis, eftersom
det händer envar simmare stundom.
Men allt mera ofta kom det sig att han drogs med ner

allt längre och bort från solljuset. Allt längre ned
och därför också allt längre tid än över havets yta.
Han greps fortfarande inte av panik
utan försökte göra simmande rörelser,

även under ytan där som sagt huvudet befann
sig stundom. Men han verkade som sagt inte komma
någonstans och på avstånd kunde han se ett vitt
segel ibland, då han lyckats ta sig upp igen.

Paniken började dock sakta smyga sig på honom
och han hamnade då och då i känslan av att
det inte skulle gå att överleva den senaste eskapaden.
Så han började ge upp kampen och hans krafter

var på upphällningen, kände hur han gav efter
alltmera och lät sig som sugas ned i djupet.
Men fortfarande lyckades han hyggligt hålla
andan och inte få alltför många kallsupar.

Plötsligt blev allt svart och han hann precis tänka
'detta är slutet'. Han vaknade senare liggande
på insidan av en segelbåt, den hade råkat törna emot
honom och någon ombord hade uppmärksammat

hans belägenhet. Slaget mot hans huvud hade fått
honom att svimma, men någon hade avsiktligt
'trillat överbord' och så räddat honom.
Vådan av att vara matros kan vara just den att någon

nödställd kan dyka upp när en minst anar det
och allvarligt störa ens vilja att 'sköta sina egna affärer'.
Men trots att den dagens äventyr, och hur äventyret
'slutade', har gossen nog inte slutat resa till ön

eller ens att bada vid dess trevliga stränder.
Torsten överlevde, gifte sig kanske med flickan
som räddat honom från ett oblitt öde,
bara för att sedan 'hamna ur en aska och lockas till

en flammande eld'. Det visar bara hur farligt
det kan vara att simma, resa till öar omgivna av vatten
som de vanligen är. Eller till och med att bli döpt
till Torsten. Som tur var för flickan hade hon föräldrar

som fått för sig att ge henne tre namn som kanske
kunde vara 'Terese, Eva, Maj'. Se där hur det kan som bli,
bara en dag i juni. Till en sorts som thriller att
'skriva hem om' på ett kort köpt inne i någon av

rikets affärer, bara inte i järnaffären eller Ricardos
nära matköps butik. Han gillar i och för sig att göra
tavlor, men de är ofta av det slag som brukar
kunna pryda någons väggar mera som hemmavid.