Att vara rädd om människokroppen
är att bry sig
om själen.

Steiner och andra likasinnade
har fel
när de säger att materialismen
förstör människosinnet.

Det är föraktet över människans liv
här och nu på jorden
som kött, blod och ben
som skapar lidandet
och traumatiska minnen.

Vi behöver vara försiktigare med varandra,
med varandras kroppar,
inte mera nonchalanta.

Steiner och de tidigare ledarna på Järna Walldorfskola
är/var inte själsligt/andligt rikare människor än andra
utan tvärtom, mer tomma på kärlek,
mer uppfyllda av nonchalans mot det levande
och inställda på nedvärdering
av speciellt de barn som inte idealiserades
som starka och kloka.

Vad de biologiska barnen till ledarna
och eleverna på skolan/experimentlägret
har att berätta om metoderna som användes
ligger på samma nivå som efterlevandes berättelser
om koncentrationslägren i nazi-Tyskland.

Lidande går visserligen inte att jämföra.

Vare sig kvantitativt eller kvalitativt.

Men ondska är ondska.

Alla riktiga människor känner och vet
vad ondska är.