Sitter på min balkong i gryningen
känner kemikalierna åter väcka synapserna till liv igen
mina vänners blickar bränner i mitt synfält
smått roade, som om mitt liv var dramatik i en dokusåpa
den sista isen har äntligen smält
nu måste jag lära mig att förlåta.

Jag ser på mina relationer till andra som en olöslig matematisk gåta
och jag hatar det, men när jag blir arg börjar jag automatiskt gråta
vad är det som skaver bakom bröstbenet?
som ett moln av smog som blockerar solskenet
som en pianotråd virad runt mina vener
mitt inre landskap som en soptipp
där tränger tussilago upp mellan bråte och brända marschaller
där, precis bakom min norra nod,
får jag äntligen sova
bekvämt instängd bakom rosenbuskens galler
min sekelskiftescell är målad i akvareller
men kulörerna utanför är mörka och dova
jag knäpper fingrarna och förvandlar rödvinet till blod
det är min övernaturliga gåva
vet att jag måste leva upp till det jag lovat.