Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vi kommer försent

Parallell existens.
Overkligheten lever tätt intill det vardagliga.

Knyta skorna, knäppa skjortan, ta ut soporna, skura toaletten låter sig göras genom händerna rörelse. Autonomt löper fingrar över substantiven, sakerna placerade framför, utanför kroppen. Adjektiven cirkulerar flyktigt i huvudet, sipprar sen ut genom ögonvrån och genom näsborren.
Rinner.
Lungan andas luft från ett parallellt universum.
Kroppen matas med energi, färglös energi från livet intill, det som de andra inte ser, det parallella, den levande sorgen.

Alldeles obegripligt virvlar dagen framåt.

Ögat ser men hjärnan förstår inte tingens inbördes ordning, deras dimensionalitet. Som platta kulisser till det vardagliga ordnar sig tingen.
Klär dagen i aktivitet och möten som inte riktigt når hela vägen in,
fram till kärnan av förståelse,
begriplighet.
Munnen ler, handen hälsar, foten tar av sig skon när den går in men förstår inte det egentliga behovet.

Kulissen flyttas med i det tangerbara i livets rörelse.

Den hålls upp av osynliga assistenter som bevakar varje intention och förekommer, följer med i, och hinner anpassa, i rörelsens riktning.
Inför möten ställs kulissen på plats med snabba, flinka fingrar, låter vardagen spelas upp.
Nickningar, leenden, fraser avlöser varandra.
Välmenande avslut och kulissen lyfts upp, flyttas i sidled, fronten fläkt mot världen. Intakt framställd, den flyttas med till nästa drabbning. Den inre luften, den färglösa energin hålls inne med inandningar,
ransoneras
för att räcka till drabbningarna.

Overkligheten möter vardagen.

Barnen ska ha mat, packad gympapåse.
Andra ifrågasätter och undrar; varför kommer barnen försent till skolan, till träningen, till kalaset? Kan de hjälpa?

För att luften tog slut.

Den sipprade ut, väste ut i hallen över skorna, de slängda väskorna, den ej ännu bortstädade handsken, handsken som senast kramade snöbollen som blev snölyktan.
Luften följde den färglösa energin ut genom näsborren, ut genom ögonvrån.
Från mungipan rann den ner över halsduken, den nödköpta julklappen,
rann ner över de slitna skorna som sett bilens alla reparationer.

Overkligheten möter vardagen hårt.

I hallen, i köket, i sovrummet, i garaget.
Varje drabbning skapar lunginflammation och flämtande efter luft, efter färg.

Därför kommer vi försent.

Vår verklighet är overklig.
Den existerar inte i er värld, i ert sinne. Ni ser inte min färglöshet.




Fri vers (Prosapoesi) av TinaNahkuri VIP
Läst 76 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-05-22 19:18



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Främmande, men ända på något vis igenkännbart …
2021-05-22
  > Nästa text
< Föregående

TinaNahkuri
TinaNahkuri VIP