På sommarn lyser solen jämt

på Jämtlands jäntor som den bränt

vid Jämtlands jättars monument

där plitar de Cyklopens pränt.

På sommarn lyser solen jämt

ej alls på gossarna som ränt.

 - - - - - - - - - -

En jätte bar två hjältar fram,

Sven Svale trygg i Maggans famn -

hårt tryckta samman i den hand

som lyft dem ovan jord och sand.

Hans hand var lång och lika bred,

dels hård, dels mjuk, just som gamm-ved.

Med långa skär av berg och floder

var handen skapt som världens moder.

Som barn var de i handen, spröda

och rädda för att födas döda.

Två kroppar leda, utan lisa.

Två själar nötta av hans visa:

"Oor or or, små oor
män män män i oor
Bor bor bor i bur
Små små små o djur"

Där stega han som full av bärs

och halta som sin hemska vers

och handen hans flög härs som tvärs -

Sven grönska snart till en snorgärs!

Till slut sköt magen upp ett spjut

av sånt Sven Svale åt förut

och Maggan stämde in ett kast

som tömde skrovet på dess last.

Med grymt och gläfs ljöd jättens ord

"Or oor små oor min hand blir smord!"

och luften dundra, full av mord

när jätten krömp sin hand. Ombord

blev världen liten- mindre- minst.

Utsikten sågs förutan vinst..

Tills 'plopp' sa det så föddes Sven!

Och 'plopp' igen för Maggan sen!

Från 'plopp'-en föll de ner pladask

och träffa vatten med 'kaplask'.

I Indalsälvens ström så rask

bars de iväg mot okänd vask.

Från trångmål flöt de fram pånytt

som döpta i den tur som grytt.

Två flöten fri från krok och spö

att virvla fritt mot egen sjö.

Förflutit har nu denna pärs

där Maggan undgått att bli färs.

Trots kyla, värk och blöta kläder

fanns inom Sven ett soligt väder.

Han tänkte på den hand de flytt,

i någon mening fötts pånytt.

En fråga spred ett sällsamt lyster,

'Säg har jag nu en tvillingsyster?'

(fortsättning följer..)