Ibland så känner man sig ensam, rädd
och inte alls så hurtig som man låter.
Det händer att man bryter samman, gråter
och rullar rastlös i sin kalla bädd.

Det verkar som om känslan gäller alla,
som är av någon mänsklig moder född,
att stundom känner man sig tvungen, nödd
att låta alla yttre masker falla.

Kanhända är det människans natur,
att veta när man hamnar under isen
och kunna veta varför, när och hur?

En tröst är ofta diktens fatabur,
som ger oss bilder för att mota krisen.
Vi slipper vara hjälplösa som djur.