När solen går ned
Och natten släcker dina ögon
Då är jag rädd
Och när jag måste vara
Där jag inte är
Då sviktar alla stöttor
Men jag är obeveklig
När jag far med mörka fanor
Och tvingas till försvar
Då tappar jag kontur
Och när jag vänder ut en yta
Som inte är min egen
Då grumlas alla svar
Men jag är outtröttlig
När jag sjunker ned mot väggen
Och låter världen va
Då hittar jag ett grepp
Och när du sitter mittemot
Bara tyst, och bara andas
Då sköljs ett hjärta rent
Det kanske inte räcker
Det kanske är för sent
Men du är oersättlig