Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Besk medicin att svälja


Di tu sitter vid matbordet. Gubben som vanligt ryande
om ditten och datten.

- Helga, potatisen smakar inte våra egna. Va fasen, har du
nu hittat på? Vet ho int hålla ordning på torpet som gamPerka
bort i byn sa.
- Nu har du gått an som värsta klöskatta hela morron. Duger
inte mata får han väl gå på värdshuset och diktera villkoren.
Men där blir han inte långlivad. Ut far han omgående.
- Näsvis är hon också. Jag ska minsann visa dig käringa va skåpet
ska stå, brölade Eufraim.
- Å nej, du. Potatisen fick jag från Limingas. Å dom kommer hit
på besök. Inte Ivar, men hon Clara-Stina. Å ho ringde och fråga
om bror hennes fick följa me.
- Men va fan, tar hon sig för friheter? Och utan att fråga mig.
- Jo, slå, gap å skrik, det kan han. Men ä inte mycke till karl inte.

Eufraim hytte med näven och höll på att tappa koncepterna, när han
i ögonvrån genom köksfönstret såg skuggor över gården. Skyndsamt
gled ha in i kammarn och sköt igen dörren efter sig. Och in stiger
Clara-Stina Liminga.

- Men Helga, vi bor bara tre gårdar bort och ändå ses vi så sällan.
Hörde att ni också fått dubbel dosen Covid-vaccin.
- Jo, de är nog så. Men har hon Clara-Stina hört om man får
blåmärken av den medicin?
- Nu, hänger jag inte me. Blå märken av vaccin. Vars har Helga
hört de?
- Jo, förstår hon, det är husets medicin att gå runt med blåmärken
enligt herrn här i kammarn. Kom ut nu Eufraim och stå inte där och
lyssna, vetja, sa Helga i brysk ton. Nu är det hög tid att höra på
dagsens sanning.

Och Eufraim stegade högröd i ansiktet ut i köket. Minen var
ansträngd. Helga kavlade upp sina skjortärmar och visade sina bara
armar. Stora blåmärken utefter båda armar. Och likaså på ena låret.

- Det här har man för att man ställt upp för gubblurken i alla år.

Cajsa-Stina stod helt perplex och fann inte ord för vad hon såg.

- Inte nog med att Helga har yrsel och halkar på is. Nu har hon
jiddrat ihop en snurrig historia också, sa Eufraim urskuldande.
- Nä, herrn, genom fönstret råkar jag se hur han reste näva, färdig
att slå. Det kan bli polissak av de här, hördes en röst bakom
Clara-Stina.
- Förlåt Helga, glömt att presentera min bror Rickard, som också
råkar vara polisintendent. Herre jisses Helge, har det pågått länge?
- Ett flertal år. Ända sen han fick sjukpension för ryggen. Men att
nypa och slå, det har han kraft ti.

Och efter den dagen fick Eufraim respass från gården. En besk
medicin att svälja. Jämte att han fick betala ett antal dagsböter
för sveda och värk. Dessutom hittade Helga en rediger karl som
hjälpte henne med potatisupptagning och att rusta upp vebod.
Och tycke uppstod.




Prosa (Kortnovell) av BenGust VIP
Läst 72 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2021-05-24 11:43



Bookmark and Share


  AiA Maria den fria VIP
Välskriven
Underhållande
text
om det mörka svåra
många möter i sin våldsamma ”hälft”
och om civilkurage och medmänsklighet

”Våld i nära relationer” känns ibland som en ”never ending story” men här i din ”Beska droppar” väcks det både tro,hopp o kärlek!

Tack!

Tack!
2021-05-24

  Susen VIP
Jösses! Du lägger fram orden med ett språk om di tu!
Lyckligt slut på en tragisk historia
2021-05-24

  Elinor Sörensson VIP
Mustig och trovärdig berättelse om
våld i nära relation. Tyvärr verklighet
för alltför många, oftast kvinnor. För
alla slutar det inte lika lyckligt som
för Helga.

Ämnet är också högaktuellt nu. Bra
att du lyfter fram det.
2021-05-24

  Marita Ohlquist VIP
Bra och tankeväckande om en relation som inte var vad den borde vara.
2021-05-24

  Öknens Ros VIP
Hujeda då! En sån historia! Men ett lyckligt slut blev det ändå.
2021-05-24

  Lena Staaf VIP
En mustig historia med gott slut, åtminstone för Helga. Såvida inte Euframin kommer tillbaka med en yxa som han slår i skallen först på den nya friaren, sedan på Helga.
2021-05-24
  > Nästa text
< Föregående

BenGust
BenGust VIP