Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vägen bort

 
I din blick ser jag ett farväl. Allt det vi sa till varandra en gång. Det har du nu glömt bort. Vi är inte längre som förut. Vi skulle ju vara livet ut. Det skulle ju alltid vara vi två. Du och jag. Vi skulle ju strida tillsammans och för varandra. Men dina känslor för mig har tagit slut. Du väntar in mig. Väntar på att jag ska ta ett beslut.
 
Men jag vill fortfarande. Se dig brinna. Få dig att känna glöden igen. Tänker att det kanske ordnar sig. För det sägs att kärleken kommer och går. Men du har slutat att prata. Du tar inga initiativ. Zoomar ut. När jag möter din blick så vet jag. Innerst inne så känner jag. Det du inte säger. Inte vågar säga till mig. Att elden har falnat. Den har dött inom dig.
 
Det som var vi. Du och jag. Vi finns inte längre. Och ingenting spelar längre någon roll. För dig. För oss så har färgerna bleknat. Kärleken har blivit höst. Magin som vi kände finns inte längre kvar. De poetiska orden har klingat ut. Våra dikter har förlorat sin kraft. Och sin innebörd. Våra minnen känns som vålnader i hörnen. Som spöken som ingen riktigt orkar med. I huset är atmosfären dyster och grå. Vår väg leder inte längre någonstans. Inte längre hem. Bara bort. Så jag måste börja resa mig. Öppna dörren och bara gå.
 
 

 




Fri vers av Katinka VIP
Läst 62 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2021-05-26 15:48



Bookmark and Share


  Peter Palm
Tack för din fina dikt.
Sorglig och gripande. Lätt att känna igen sig i för alla som älskat mycket...
Att stanna kvar i minnen eller resa sig och gå? Kanske gör man båda...
Allt gott!
Peter

2021-06-06

  Kajan Mikael VIP
En väldigt stark text, välskriven om något plågsamt.
2021-05-26
  > Nästa text
< Föregående

Katinka
Katinka VIP