Han säger att det är omöjligt att måla av dig så som han ser dig.
Ditt inre, han ser ditt inre, men säger sig inte kunna måla av det.

Han doppar penseln i vätskan han hällt ut i den lilla flacka skålen, uppenbarligen munblåst glas, en flaska med rund öppning och välvd kant. Han doppar penseln i vätskan med bestämdhet. Skakar av överflödet. Instinktivt väljer han en av de tre färgerna han mätt upp på paletten.
Han för armen uppåt den vita duken. Penseln lämnar en mörkblå prick på pannån när armen sänkts för vila i knät. Med penseln kvar mellan fingrarna upprepar han högre:
”Jag kan inte måla dig som jag ser dig. Du ser ut som en buse, en sån som polisen inte skulle tveka att arrestera.”
Din mjuka protest: ”Kanske ska du sluta måla av mig?” hörsammas inte.
”Jag ska måla ditt yttre, så som andra ser dig.”
Du fortsätter att fråga. ”Hur ser andra mig?”

Ser de mig inte som den person jag är, finns bara mina yttre drag, hörs inte min stämma, erkänns inte mina åsikter som mina, som mina tankar, mina erfarenheter? Finns jag inte som person?

”Menar du att mina drag, mitt ansikte, är det det enda andra ser?” Du undrar starkt, du ifrågasätter hårt.
Vill att din existens erkänns och att ditt tankekapital, som du upplever det; det hårt förvärvade, genom att leva, genom att misslyckas, genom att lyckas, genom alla möten, alla relationer du haft – att allt det ska värderas som något. Som att du ska vara någon värd att lyssna till, värd att beakta.
”Kan du bara måla mig som andra ser?” undrar du med vänlig stämma.
Du vill inte alienera dig, du vill ändå, nyfiken som du är, veta hur andra ser dig.
Du avslutar din protest:
”Jag vill att du målar mig, men jag vill att du erkänner mig, min person, genom att ge mig en själ.”

Han lyfter armen för att fylla penseln med ytterligare färg. Han lyfter samtidigt blicken mot dig, handen hittar den utvalda färgen utan stöd av blickens styrning. Så invand är rörelsen att den är lika autonom som hans andning. Han mättar penseln, och sin blick.
Tyst vänder han sig mot pannån och fortsätter att måla. Med stadig hand formas linjer, rörelse och egenskaper. Hans blick vandrar mellan det som formar sig framför penseln och ditt ansikte, han söker dina drag, mäter dina erfarenheter i dina rynkor runt ögonen, i pannan, runt munnen. Han mäter ditt liv i mängden färg, i linjens tjocklek.

Du sitter alldeles tyst, hela din tanke är vänd inåt, du pratar med dig själv, du förmanar dina drag att vara stilla, att inte avslöja dina hemligheter. Det var länge sen, om än någonsin, du känt dig så sedd, så tittad på. Din kropp kvar i den posen som han installerat dig i.

Du kommer att bli förvånad senare när du ser tavlan för det är inte sittande han har målat av dig. Din pose var bara för att förvilla dig, för att ge dig något att tänka på, en avledning skulle det visa sig. Men det vet du ingenting om nu.

Du sitter stilla, har dina händer i knät med fingrarna utsträckta, handflata på handrygg, fingrarna pekandes neråt. Märkligt tänkte du först, inte en naturlig placering. Dina axlar och överarmar protesterar lite, det är obekvämt och ovanligt att sitta så. Det syns på din kropp att du tänker.
Han ser det underliggande, dina strömningar av känslor. Han ser att du reagerar med ovana på att vara obekväm. Din kropp är van att få sin vilja igenom, att ha det bekvämt och enkelt, självklart, om man skulle vilja använda det uttrycket.
Du är van att ha det bra.
Han tecknar din osäkerhet, din brutna trygghetsram, din spräckta bekvämlighetszon som i sin omedvetenhet kämpar för att acceptera.
Att underordna sig en annans vilja.

Du är inte krampaktig i det, bara tveksam, din kropp funderar över de ändrade förhållandena, detta är nytt för dig.

Du vet inte än att du kan förhålla dig nyfiket till detta. Du vet inte än att ditt liv står inför en stor förändring. Att du i denna bekantskap, i detta självporträtt, kommer att revidera alla dina förgivettaganden. Att du tidigare förbehållslöst accepterats av kvinnor, som välvilligt låtit sig tas av dig för att sedan kunna säga – jag har varit med honom. Att du uppfattats som en trofé. Du har inte vetat det, du har bara tacksamt skördat och ätit av det dignande och aldrig sinande bord som ställts framför dig. Alldeles oreflekterat har du vandrat genom livet.

Du kommer att bli varse att det upphör i och med målandet av denna tavla. Dina sanningar kommer rinna av dig och du kommer att förstå att de endast är förhoppningar, föreställningar, en önskan om ett jag. Illusoriska bilder av ett ego som i målningens ljus är lika tunna som sommarkläderna på din kropp.

Nästa tavla som han målar av dig sker i tysthet. Du får välja posé, kläder och ljussättning. Du får berätta din berättelse av ert liv. Han kommer att måla din själ. Som han ser dig.