Blicken utåt,
den flackar
och facklan som lyser
mig framåt i världen
den slocknar, jag blundar
och trevar bland inre
gångar och prång
medan små kaskader
av oförskämdhet
skrubbar mig ren
från moral.
När ekot sedan
studsar tillbaka
tycker jag mig känna
vinddraget av ögon
av kraftfält som tilltar,
och det blir dags
för det ogripbara
att ringas in
till en berättelse
om instabila anletsdrag
och inövade fredsfördrag.
Samtidigt glider gestalten
jag gissat fram över tröskeln
den lägger fuktiga dunster
över vallörtens himmelska blå
och då är det redan försent,
då denuderas
min tillkämpade verklighetsförankring
då tar slöjor och stråk
sig en form, blir till ben
och till höfter
i det smutsgula ljuset
ser jag den frustration
jag inte ens visste
att jag led av.
Vore det inte bättre
om jag fick dig
utan att se dig?
som väsen, fantoma
stannar du, förbannar du
nere i djupet.