Folk tystnar
När de bör prata
De bygger murar
När de bör öppna sina hjärtan
De isolerar sig själva
När de bör finna varandra
De undviker varandra
När de bör forma inre band sig emellan
De ignorerar varandra
När de bör ställa upp för sin näste
De föraktar och avskyr
När de bör respektera och glädjas över andras lycka
De hatar och förbannar
När de bör älska sina medmänniskor
De förbittrar sina sinnen och tankar
När de bör frigöra och lätta sina känslor
De lever i ensamhetens mörker
När de kan finna sällskapens ljus
De lever bland ett hav av människor
Ändå lever de som de ensammaste öbor
Människans dilemma är trots hens begär
För kärlekens och sällskapens värme
Så lever hen i cynismens och isoleringens kyla
Fast i dess evigt mörka avgrund