Hon berättade sin historia. Fick med alla bisatserna, alla anekdoter om gamla dofter och fingrar på hud.
Fingrar som varsamt följer hud runt armarna, runt höftböjen, längs käklinjen.
Alla mjuka tankar som sagts mellan bomullsfibrer.
Alla hårda ord som kastats över diskbänken en novemberonsdag.

***

Dagen hon använde till sitt berättande blev två, blev tre dagar.
Det gav sig inte förrän hon fyllt rummet med dofter och tankar från förr.
Orden var ömsom valda med omsorg, ömsom raka, ömsom snärjiga.
De hittade sin egna väg ur munnen.
De kom från ryggraden, från området under hjärtat, i närheten av bröstbenet.
De hon burit på i alla år som inte låtit sig luftas.
De som inte hade någonstans att landa. Orden som inte skulle förstås av dem, de andra, varken av deras mottagande öron eller ... hjärtan.
Orden som inte gav sig att vara i.
Orden som inte gavs plats.
Inte en novembervardag.

***

De, människorna, som kom att vara i samma rum som hon, när berättelsen föll ur henne, höll andan.
Det fanns inget annat att göra, bara att ta emot med bästa förstånd,
andas genom magen.

***

Åren hade samlat damm på orden, gett de en luddig, fransig inramning. Syftningarna föll bort ut lyssnarnas förstånd. De hade inte referenspunkterna.
De visste inte var stranden, lägenheten ovanför bussgatan, salen, kylan från klädskåpen fanns.
De kunde inte relatera, bara lyssna och försöka undvika att fylla i luckorna med eget, inte skapa egen historia. Undvika att ta sig tolkningsföreträde.

Hon märkte inte att de försökte, ansträngde sig för att lyssna.
Hon hörde inte bristerna i sin berättelse; luckorna, syftningarna som inte fanns. Hon kände bara doften av bräckt vatten blandat med sanden på stranden, vassa stenen under skuldran, den somriga asfaltsdoften, den i regnet. De blöta skolböckerna, stencilerna med blåa ord, den lena kalla ytan i den mörkblåa skåpsluckan i skolkorridoren.
(Förvirrad av hur svalkande det ändå kan kännas att ha kinden intryckt mot skåpsluckan.) Värmen av den stora handflatan runt andra kinden, fingrarna i nacken. Flåset av ivrig tonåring, svetten med feromoner och ... skräcken. Hur stånkandet av ord, sväljandet av stavelser, muntlig dyslexi, varmt stötte mot trumhinnan. Ovilja och tjusning i ett.

Hon berättade om åren bakåt.

Hon släppte loss orden om de fuktiga lakanen som med len stämma försäkrat att:
– Det blir bra, bara du ...
Hon släppte loss doften från stekt, karamelliserad lök i gjutjärnspanna. Den som alltid kom efteråt. Biff och peppar med lös äggula.
Hon släppte loss matminnet. Kall öl. (Ja, det lade hon till i efterhand. Inte då. Inte arton år gammal då.)

Det vällde. Tog plats, fyllde sinnen, fyllde rummet.

Några slutade lyssna, sjönk in i sina luckor, fyllde på med sitt, hittade parallellerna. Ingen unik historia nej. Novembervardag för alla.
Andra läste mellan raderna. Hörde.