Det är en dag när korpen flyger över ängen i riktning mot mörkret

när det ligger brödsmulor kvar på altanen efter gårdagens eftermiddagsfika,

som om alla fåglar blivit mätta

och ingenting är som det verkar: grannen är osynlig, kvinnan i skogens stuga nära myren spår i sumpen efter veckans Gevalia

Korpen kommer åter, knackar med näbben mot rutan tills vi som bor här lystrar noga på ord från Odens tid, om nutiden och om den tid som kommer

och hon har svarta ögon, svarta som tjärnen utan fisk och som kvinnans kaffekoppsbotten, hon viskar och slår med vingarna och flyger igen, över byns tak och de höga trädens grönbladskronor

och så är dagen här, så väntar ännu en frukost, ännu timmar med hjärtan som fortsätter att slå och slå, ännu en sjö och ännu ett dopp, ännu en kyss och ännu en beröring och ett liv tillsammans

Kanske är det dagen

när han som är vår granne

skall vakna och kliva genom väggarna

och dansa fritt över ängarna

Ingenting är omöjligt i korpens och vårens tid