Så länge jakarandan blomstrar.
Dess lila skönhet.
Ska jag inte störa.

Men när den blommat ut.
Jag inte bara viskar.
Namnet.

Tröstar mig med doften.
Den från igår.
Eller när det var.

Det våta nu torkat upp.
Regnet från himlens påfågelblå.
Men inte våra minnen.

Sagostund och stundsaga.
När orden älskar.
Jag oblygt tittar på.

Stjärnornas vitsippor glittrar.
De förtrollar oss till att söka.
Våran innersta oskyddade sårbarhet.

Orkar inte ens möta din blick.
I den jag ser det jag gått förlorat.
Så jag blundar och du likaså.