Han ägde finsmaken,
hade upptäckterna, kulturens mångfacett;
tankar som vilda fåglar,
piktur som persisk ornamentik

men ett personligt som vindlade, glaserat,
inåt ett slags oåtkom
där undviket tidigt förvarnade om icket

Hans ansikte var av ärlighet plågsammat;
hans ande i mystikens aura ärgad.
Efter sedvanor spelades aldrig;
blankt var elakhetens ofördärv
om ärlighets blankvers så krävde

men snärjd fann han sig
djupt i något förbjudet;
kanske en sexualitet
som han aldrig fann sig i,
utkliven ur sin kropps behaglösa
omutlighet,
som han undslapp sig aningen om
i ett liftarturstält 1967:
”Vet du om att jag är homosexuell?”
- levererad mer som en skarpsinnig iakttagelse
än ett överraskande garderobsutkliv på prov,
som jag omedelbart skakade av mig
som en tidstypisk Allen-Ginsbergism
avsedd att ställa på ända i örfilande Zentradition,
och orden hördes aldrig igen,
medan jag senare bevärdigades hans gamla vanföreställning
om att vara syfilitisk;
måhända ett sätt att komma åt sig själv
och för sin granskande blick godkänna celibatet
som det enda återstående tillståndet,

och tyst blev han
när normalkåta vänner sprudlade
av råa knullretorismers ”Haru knullt nåt?”

och yrkesåren svepte om honom vardag
och gjorde honom vag
när mina egna år stod i krabb sjö
och vindelälvningars intensitet,
äventyr efter äventyr

och han bisatte sig i en etta
i en science-fictionstor betongbyggnad
i motorvägsbrus och tunnelbanetjut;
en livslång tillflykt för kroppens materialitet,
där ensamheten blivit slutgiltig,
när möjligheter som undvikits
inte längre existerar ens som hypoteser,
när han i feghet och snålhet bedarrat,
och mina propåer om jungiansk terapi
inte ens möter motstånd

Ingen har någonsin lämnat så mycket ogjort

I briljanta artefakter från hans tidiga år
vilar min sorg över händerna som föll,
över ögonen som slocknade,
orden som vissnade

Ingen har någonsin lämnat så mycket ogjort;
ingen renässanskonstnär har någonsin svikit oss så;
aldrig har så mycken konst
i ljud, bild, form, färg, tanke
lämnats i första ansats;

inte sedan Demokritos
har så mycken humaniora avgrundats

Att desperat och djupt vredgat
påvisa självklara åtgärder för honom,
är som att bulta på ett moln,
som att bulta på ett moln;
jag bultar på ett moln;
bultar på den skuld han bär
till sig själv och till oss;
bultar på hans farsartade feghet,
bultar på hans njugga snålhet,
bultar på hans absoluta avsaknad av socialitet;
bultar på en feg jävla gris
som tror att hans underfundiga ordvrängningar
kan ursäkta hans slafsiga livsfientlighet

och insnärjd i sig själv sjunker Swami
i en lång kvävning,
syreberövad,
i en klockklang som glesnar
i solvärmen över torgets stenläggning
och pennans dansande möte med sin skugga
över papperets osagdheta yta
på kafébordet utanför Kumlins Café
den sista dagen i maj 2021